Återskapade kvinnoplagg från 1760-talet

Namn: Maria Franzon, objektkonservator på Nationalmuseum. 

Tidsepok: ca 1760, svenskt med franska förebilder 
 
Social status på dina kläder: Högre stånd. 
 
Vad har du på dig?  
Först ut är särken – men sen kommer frisyren! Det är lite pill att fixa den själv och jag fick hjälp med det. När man pudrar håret är det fördelaktigt att vara utomhus. Och kläderna behöver skyddas också. Håret grundas med vax eller pomada för att få pudret att fästa. Pudret är vanligt Maizenamjöl. Tack för hjälpen Magdalena!

Korsetten är sydd i tre lager. Yttertyget är en relativt glesvävd och grov tvåfärgad bomullsjacquard. Det är gjort av tygbitar som kommer från ett gammalt rekvisitaförråd och har haft ett tidigare liv som stolsitsar någonstans. Återanvändning är ett återkommande tema i min historiska garderob. Mellanlagret är en tunn men mycket stum bomullsbatist och fodertyget är en tunn och ganska menlös gyllenbiege sidendupion.  
 
Alla de synliga kanalsömmarna är sydda på maskin med en tjockare polyestertråd som är tänkt att efterlikna en oblekt lintråd. I övrigt är korsetten handsydd med kaststygn från rätan och den är kantad med smala ripsband av polyester i guldbeige. På insidan har sömsmånen bara trimmats och sytts ned mot fodret med kaststygn. Enklast möjliga. Korsetten är benad med breda buntband från Kjell&Co som klippts till i lämplig form och längd. Buntband är ett superbilligt alternativ för att styva upp korsetter och egenskaperna är faktiskt förvånansvärt lika riktiga valbarder. Man kan köpa syntetiska valbarder, men jag tycker inte riktigt att skillnaden mellan dessa och de mycket billigare buntbanden är så stor att det rättfärdigar prisskillnaden. Snörhålen är handsydda med kaststygn kring ett upp-prylat hål.  

Stubben är den fylliga underkjolen som man bär ovanpå pocherna för att ge övriga tunnare underkjolar och överklänningar form och utfyllnad. Man vill ju till exempel inte att ens rottingkanaler i pocherna ska synas igenom. De tunnare yttertygerna behöver ofta lite stadga underifrån. Som substitut för en vaddstickad stubb, använde jag ett vadderat färdigköpt överkast från Jotex. Och min stubb är systerstubben till den ni såg i det tidigare blogginlägget om Magdalenas dräkt från sent 1600-tal. 

 Efter mycket letande hittade vi ett stort överkast som vi delade på, med yttertyg i ren bomull och med en tunn följsam polyesterfyllning som inte var helt olik vaddstickade original i sin känsla och tyngd. Mönstret för sticksömmen är tyvärr inte efter någon 1700-tals förlaga, utan har en lite generisk gammaldags mönsterform. Tillräckligt historiskt ok för sitt syfte. Att vaddsticka en kjol på riktigt skulle nog addera minst 200 timmar på arbetstiden för att få ihop en dräkt. Men det är väl en dröm att göra det också någon dag! *skrattar* 

“Robe à la française” kallas överklänningen med tillhörande magplatta. Denna typ av öppen överklänning har som namnet säger franska förebilder. Det stora kännetecknet är väl bakstycket med djupa motvecksdrapering ända uppe från halsringningen. I Sverige har de ofta kallats ”Watteau-veck”, efter konstnären som avbildade kvinnor i klänningar av denna typ. Överklänningarna är oftast rikt dekororerade med veckade band, spetsar och veckad kantdekor längs halslinning och hela framkanten, ibland även längs hela nederkanten. De böljande vecken kan falla fritt genom att livstyckets innerfoder är formsytt och knyts ihop i ryggen under vecken. Klänningen kan då nålas fast plant och utan veck mot korsetten och den rikt dekorerade magplattan. 

Även på roben har jag sytt de långa raka sidsömmarna på maskin, men alla övriga sömmar är handsydda. På robens ärmar så sitter det ”engagenter” eller ärmvolanger som de också kallas. Jag hade turen att snubbla över en 6 m lång antik spets. Troligtvis en belgisk krigstidsspets tillverkad under 1910/1920-talet och i en stil som ska efterlikna de 1700-talsspetsar som man var kända för. Totalt gick det åt 5,5 meter spets till ett par trelagers ärmvolanger. Den halvmeter som blev över fick bli en spetsisättning på magplattan. 

Mina 1700-tals smycken är ännu så länge billiga bijouterier som råkar efterlikna rokokosmyckens formspråk, inköpta på Glitter. Jag jobbar på att hitta, tillverka själv eller låta tillverka lite bättre juveler efter historiska förlagor.  
Hatten är en ombyggd modern stråhatt som stämmer bra med tidens stil. Det var nog allt om det jag har på mig. 

Hur har du jobbat med dina kläder?  
När jag gör seriösa saker börjar jag alltid med underarbetet. Man kan inte fuska med underarbetet. Underarbete är mitt mantra och en helhet kan aldrig bli bättre än underarbetet. När det kommer till historisk dräkt är underarbetet oftast korsett och kjolställningar/underkjolar. De skapar grundformen. 

Sist i min arbetsprocess kommer accessoarerna, så som solfjäder, hatt/hårprydnader och smycken, hårstyling och smink som också är superviktiga för helheten. Utan dem skapas inte den historiska stämningen och fullkomligheten. Perfektionen som vi alla eftersträvar. Med en bra grundform (underarbete) och perfekta accessoarer och styling kan man komma undan med mycket slarv i själva dräktsömnaden och ändå se fullkomligt rätt och perfekt ut. Själv faller jag ofta på slutspurten när det gäller accessoarernas perfektion, och når därför heller inte riktigt den visuella historiska fullkomligheten som är min målbild. Men övning ger färdighet och jag är envis. 

Inspiration:     
Mitten av 1700-talet är en rolig period för återskapandet, det finns så himla mycket källmaterial att jobba med, bilder, texter och textilier. Man kan välja att återskapa väldigt precist efter en förlaga. Eller samla på sig en mängd olika förlagor och göra ett väl underbyggt hopkok av flera källor. Ett dräktprojekt brukar ofta föregås av månader av bildsökningar och källefterforskningar. Jag är rätt ostrukturerad, mina associationsbanor onödigt krångliga, men jag har som tur är ett hyfsat gott bildminne för detaljer jag sett någonstans. Oftast är svårigheten att komma ihåg var jag sett det och att hitta tillbaka dit. Det är en av anledningarna till att jag har ett instagram-konto. För att på ett enkelt, lustfyllt och opretentiöst sätt dokumentera mitt arbete.  Min” robe à la française” har i huvudsak två förlagor/förebilder. Den ena från Nordiska Museets samlingar i gul sidenrips, daterad till 1760-tal. Den andra förlagen är en korallröd Robe à la francaise från Museum of Fine Arts i Boston, i sidentaft med fantastiskt fina veckdekorer och är daterad till 1765.

Valet av dessa två förebilder baserades till viss del för att det var väldigt snygga, relativt enkla klänningar och som hade spännande veckdekorer som jag såg framemot att återskapa. Men till stor del valdes förlagorna för att de matchade det tyg som jag hade tillgängligt i mitt tyglager, en korallröd sidenrips inköpt för flera år sedan på en tygutförsäljning. Jag hade ingen specifik plan för tyget när jag köpte det, men det var vackert och relativt billigt. För en Robe à la française behövde jag minst 6-7 meter sidentyg, och när man inte har ekonomi att köpa nytt så får man sy av det man hittar i sina gömmor där hemma. En begränsning för valet av förlagor och målbilder som kan vara svårt frustrerande och utmanande roligt på samma gång.  

En extra rolig anekdot är att den gula sidenripsklänningen från Nordiska Museets samlingar är skänkt till museet av Carl Larsson. Jag undrade länge vilken koppling Carl Larsson kunde ha haft till en gul robe à la française och varför han skänkt en till Nordiska, tills en kollega alldeles nyligen visade mig en akvarell från Nationalmuseums samlingar, nämligen Vinet från 1884. Nu ser jag framför mig att jag måste hitta en pergola med vinrankor och återskapa målningen. *drömmande blick*

Skor?  
Köpta. Måttsydda i Hongkong efter mina fotmått. Har kanske inte den mest perfekta formen för 1760-tal, men de är tillräckligt ok för att funka om man inte tittar alltför noga. Jag är inte riktigt beredd att betala de många tusenlappar det skulle kosta mig att få ett par handsydda 1700-talsskor, och jag känner inte riktigt att jag är skomakare nog att sy mina egna.

Hur lång tid har det tagit dig att få ihop allt till denna outfit?  
Korsetten syddes för två år sedan, men tog nog ca en månad att sy i ett ganska lugnt men hyfsat dedikerat tempo. Gissningsvis 30-40 timmar för att bli så där lagom nästan klar som saker ofta blir. Den har använts ganska flitigt, men är fortfarande inte helt färdigkantad i nederkanten. 

Pocherna gick förhållandevis snabbt att sy, tog nog inte mer än lite lediga stunder under en helg eller två, så kanske 10 timmar totalt. 

Själva françaisen nysyddes till balen Nordens Minerva, på Svartsjö slott, i somras. Från start till målgång tog det ca 9 veckor att färdigställa den och jag snittade kanske på 15-20 timmar i veckan. Inget super-stresstempo med andra ord, men jag var tvungen sig att hålla fokus, inte sitta och söla. Drygt halva tiden upptogs nog åt att återskapa veckningarna och sy ned alla veckdekorer. Bara att testa sig fram och komma underfund med hur man behövde manipulera tyget för att få vecken att efterlikna dem på original plagget tog bortåt 10 timmar. Jag satt i soffan tre kvällar i rad och veckade veck på olika sätt på en halvmeter lång tygremsa. Tredje kvällen så hade jag hittat fram till en veckmetod som tog mig hyfsat nära den suddiga uppförstoringen av min förlaga, genom att nåla smala regelbundna motveck mot en foamboard och sen trycka, forma och nåla ihop motvecken till den strukturen jag tyckte mig kunna uttyda på bilderna. 

När alla veckkanter var ihopnålade så kunde själva roben klippas till, draperas och provas in och därefter kunde veckkanterna nålas på och sys fast längs kanterna. Totalt tog det som sagt var nog över 150 timmar att få ihop överklänning och underkjol, ett halvtidsjobb under nio veckor. 

Ändå finns det fortfarande kvar saker att göra på klänningen. Jag borde göra lite rosetter att pynta ärmkanterna med och fålla nederkanten ordentligt. Den är fortfarande bara upptråcklad. *skrattar* 

Var hittar du material till dina kläder? 
Återbruk, gamla rekvisitaförråd och utförsäljningar har varit min räddning många gånger. Jag försöker att inte köpa så mycket nytt. Så väl av ekonomiska skäl, tyg är dyrt och ofta behöver man en 3-4 meter tyg eller mer till en klänning, som att vara sparsam om jordens materiella resurser. Loppisar och fyndlådor är mina bästa vänner. Jag har även ärvt en del efter släktingar och bekanta som haft små lager av olika saker. Och jag har under årens lopp träffat på människor med textila samlingar och lager som de inte riktigt vet vad de ska göra av och vill bli av med. Så under de snart 30 år jag sysslat med dräktsömnad så har jag byggt upp ett hyfsat lager av material. Ibland hittar man det perfekta i sina egna gömmor, ibland måste man kompletteringsköpa det man behöver. Resurstänkade till trots, inom rimlighetens gräns går ofta den visuella historiska perfektionen först. Bra eller dåligt, det kan man diskutera.  

På ett sätt kan man väl säga att jag samlar på gamla sybehör och diverse dekorpryttlar. Snubblar jag över något prisvärt som ser användbart ut så köper jag ofta det och lagrar till dess behovet av just den grejen uppstår, förr eller senare gör det ofta det.  

Vad är svårt?  
Det kan vara svårt att prova in och nåla inprovningar på sig själv. Då kan man ibland behöva ringa sin jourhavande sykompis. Det är tur att sådana finns. Men allra svårast för mig är nog styling och håruppsättningar. Det kräver en hel del övning. Mitt hår är oftast lite för långt för att vara optimalt för att själv lyckas hantera en uppsättning. Eller så är det mina armar som är för korta. Beror på hur man ser det. 

Vad är lätt?  
Det är alltid lätt att inspireras till att starta nya projekt och nya sömnadsäventyr. Idag gör internet det väldigt lätt att hitta såväl historiskt källmaterial som historiska vänner. När man började sy under det tidiga 90-talet var man väldigt mycket mer begränsad till vad som fanns att låna på biblioteken. Google, Pinterest och Instagram är ens trogna vänner. Och museernas digitaliserade databaser är något av ett himmelrike! 

Varför syr du historiska plagg från denna tid?  
Jag gillar många tider och är inte speciellt fast i nån tid. Jag syr historiska dräkter för att det finns roliga fester att gå på tillsammans med härliga vänner. Ofta är det en bild av någon målning eller förlaga man har i huvudet och utmaningen att återskapa just den specifika förlagan kan vara oemotståndlig. Lusten ligger förstås både i själva skapandet och användandet. 

När det gäller just 1700-tal är jag ju en ren nybörjare. Som tur är har jag just kloka vänner med stor kunskap som man kan diskutera med och rådfråga när man går vilse i allt källmaterial. 

När använder du dom?  
Samtliga mina tre 1700-tals klänningar har sytts till specifika tillfällen, var sin historisk slottsbal. Just denna dräkt syddes för den rokokobal som Menuettakademin anordnade i juni i år. Jag använder dock gärna mina dräkter vid fler tillfällen än det de skapades till, känner inte att det finns ett självändamål att sy något nytt för varje historiskt tillfälle jag planerar gå på. När man har lagt ned så många timmar på att sy en komplett dräkt, så vill man ju få ha så mycket kul som möjligt för allt jobb man lagt ned. Och man fortsätter ofta att jobba med en dräkt under åren, förbättra, förändra och färdigställa. Varje steg kan kännas som att man kommer lite närmare sin målbild. 

Men jag är oftast lite petig med att de dräkter jag har på mig  ska vara ”rätt” i tid och i kontext för temat på den tillställningen jag går på. Jag gillar tillställningar med väldigt specifika ramar för tid och rum. Det blir liksom roligare när alla tillsammans bildar en helhet!   

HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från Vikingatiden
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från sent 1300-tal
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från 1680-talet
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från 1808
HÄR kan du läsa mer om återskapade plagg från 1890-talet