När vi i juni gjorde en arkeologisk förundersökning vid Uddby träffade vi på massor av spår av den gamla byggnationen. Tegelmurar, stenmurar, golvbeläggning och en spis är några av de anläggningar som legat dolda under meterdjupa lager av rasmassor. Både massorna och husresterna bar tydliga spår av branden. De svartbrända sädeskornen som låg utspridda lite här och där gav mig en känsla för hur vardagen en gång såg ut här och vilken katastrof det måste ha varit när allt brann ned.
Inte alla såg branden som en katastrof. Vissa tyckte det var otroligt spännande, särskilt som det ett tag såg ut som att branden skulle kunna sprida sig till Tyresö slott. I sin bok Tre strömmar från 2009 citerar Jan-Bertil Schnell kammarherren Claes Lagergrens upplevelse av hur ruskiga stockholmare inte ville missa att se Tyresö slott brinna:
”Då jag återvände till slottet, mötte jag i parken, i trädgården ja till och med på borggården egendomliga individer med ruskigt utseende. Det var folk, som kommit från Stockholm för att se på eldsvådan. De hade med sig korgar och väskor. Några kommo fram och frågade, när jag beräknade, att elden skulle vara framme vid slottet, och om de skulle få tid att se det brinna, innan ångbåten gick klockan sex. De läto mig förstå att, att det skulle bli en bitter besvikelse för de, om de inte kunde vara närvarande, då slottet brann upp! Jag svarade att elden tagit en annan riktning, och att de gjorde bäst i att genast bege sig till bryggan.”
Som tur var klarade sig slottet undan branden och de egendomliga individerna fick åka med ångbåten utan ytterligare brandunderhållning. Efter mycket dramatik i nästan två dygn lyckades man släcka elden.
