Vikingar och julevangeliet
På en runsten från Dynna i Hadeland, södra Norge kan vi läsa att ”Gunnvor, Tryriks dotter, gjorde bro efter Astrid, sin dotter. Hon var den händigaste mön på Hadeland”. Inskriften är daterad till omkring 1050, men kan mycket väl vara lite äldre. Texten liknar de runinskrifter som vi kan hitta i Mälardalen från samma tid. På en runhäll i Glömstadalen i Huddinge kan vi till exempel läsa ”Sverker lät göra bron efter Ärengunn, (sin) goda moder”.
Medan runinskriften vid Glömsta är enkelt dekorerad är stenen vid Dynna rikt dekorerad med figurativa bilder. Högst upp kan se vi ett barn med en gloria, en stjärna och tre ryttare. Under kan vi se de tre ryttarna i vad som ser ut som ett stall. Det är naturligtvis berättelsen om de tre vise männen och Jesusbarnet som vi ser avbildad på stenen vid Dynna. Visst har vi dekorativa runinskrifter och bildstenar även från Stockholms län, men Dynnastenen återger en berättelse som många av oss har en relation till.
Det som jag tycker är så fascinerande med Dynnastenen är inte att vi kan koppla den till en kristen kontext. Majoriteten av runstenar som vi idag hittar i Stockholms län och i Mälardalen har starka kristna budskap. Runinskriften vid Glömsta är dekorerad med ett kors hängande i den runda runslingan och avslutningen goda moder syftar på att Ärengunn var kristen. Det är tydligt att det var viktigt för Sverker att markera att han och hans familj var del av ett ökande antal kristna i samhället. Det som däremot är intressant med Dynnastenen är att det i Norden under slutet av vikingatiden fanns berättelsen om att Jesus var född i ett stall och att de tre vise männen följde en stjärna för att hitta den nya messias och ge honom gåvor. Julevangeliet är naturligtvis en grundläggande del av den kristna tron, men det blir ändå med Dynnastenen tydligt att dessa berättelser redan år 1050 var del av samhället. För människor i södra Norge i början av 1000-talet var berättelsen om ett gossebarn som tvingades födas i ett stall viktigt.
Norge hade närmare kontakter med det kristna Europa än Mälardalen och blev kristet tidigare. Men vid mitten av 1000-talet var kyrkan nyetablerad och vi måste föreställa oss att under en lång tid fanns det två parallella trosuppfattningar, den om de äldre asagudarna och den nya kristna tron. I Stockholms län kan vi se en process där delar av samhället blir uttalat kristet medan andra grupper fortsätter att bevara förkristna traditioner. I de äldsta kristna gravarna kan vi se både typiskt kristna uttryck, men också sådant som kan kopplas till äldre ritualer. I en kistgrav från mitten av 1000-talet hittade arkeologer från Stockholms läns museum 1995 skelettet av en kvinna som var lagd i öst-västlig riktning, typiskt för kristna begravningar. Kvinnan var begravd tillsammans med gravgåvor, något som var typiskt för förkristna gravar men som saknas i kristna gravar vid slutet av 1000-talet
Hur traditioner utvecklas kan vi inte minst se i våra egna jultraditioner. Naturligtvis är den kristna högtiden central för vårt julfirande men vi har även tydliga inslag av andra traditioner och kanske även sådant som har sina rötter i vikingatiden och järnåldern. Precis som det är med andra traditioner förändras kristna jultraditioner hela tiden. Det är inte mycket som vi skulle känna igen med hur människor firade julen för knappt 1000 år sedan och hur människor firade jul i den tidigt kristna världen skulle, precis som idag skilja sig mellan olika delar av Europa.
