Stenåldern, hur definierar vi en period?
Museets började förra året sitt arbete i arkeologi med att fokusera på olika tidsperioder. I höstas lyfte vi fram bronsåldern, vilken varit en relativt okänd tidsperiod ur ett Stockholmsperspektiv. Vi höll flera föredrag som kunde visa att det både finns intressanta frågor och material för att läsa och studera denna period. Vi medverkade även vid en arkeologisk utgrävning av en plats där fynd från bronsåldern gjorts tidigare.
I vår kommer vi att fokusera på stenåldern och planerar bland annat en ny serie webbinarier om denna period i maj. Stenåldern har gjort ett mycket stort intryck på arkeologin i Stockholms län, inte minst för att vi från denna tidsperiod har en stor mängd intressanta fyndmaterial som arkeologer tidigt har kunnat koppla till centrala frågor. Bland annat om befolkningens ursprung och relationen mellan olika grupper.
Under våren kommer museet att presentera en ny digital basutställning. Den är uppbyggd som en genomgång av länets historiska utveckling, från istid till modern tid. Ett arbete som naturligtvis har skapat diskussioner om de olika tidsperioderna och om hur vi berättar om historia digitalt. För forntiden har vi följt den klassiska uppdelningen i tre tidsperioder, men uppdelningen av mer än 10 000 år av mänsklig historia är givetvis komplex.
Det var Christian Thomson på Nationalmuseet i Köpenhamn som på 1830-talet presenterade en uppdelning av forntiden i tre tidsperioder utifrån olika typiska material – stenålder, bronsålder och järnålder. Det var ursprungligen ett sätt för Thomson att dela in museets arkeologiska samlingar och uppdelningen har blivit av central betydelse för arkeologin som ämne. Sedan Thomsons uppdelning har arbetet med de olika perioderna fortsatt och nu vet vi mycket mer om skillnader mellan de olika perioderna. Det som är intressant är att i grova drag är uppdelningen fortfarande passande, men det finns stora skillnader inom dessa perioder, även om det också finns likheter. Det finns också stora skillnader mellan perioderna i olika delar av Europa, eller olika delar av Sverige för den del. Både när perioden börjar och vad som karaktäriserar perioden.
Stenåldern är den första och längst perioden och när det gäller Stockholms läns historia – en tidsrymd på cirka 8 000 år. En oerhört lång period och det finns naturligtvis stora skillnader i hur samhället såg ut vid början av denna tid och hur människor levde 8000 år senare. Stenåldern är inte en tidsperiod i likhet med till exempel medeltiden eller renässansen, utan en tidsrymd som definieras som en period då sten var ett viktigt material för att tillverka redskap. Men inom denna period ser vi stora sociala och ekonomiska skillnader. Den är så lång att landskapet i Europa såg helt annorlunda ut vid början än vid dess slut. Generellt delas stenålder upp i tre delar: paleolitikum, mesolitikum och neolitikum eller äldre stenåldern, mellersta stenåldern och yngre stenåldern. I Stockholms län har vi bara lämningar från mesolitikum och neolitikum, eller som det också ofta kallas jägarstenåldern och bondestenåldern.
Som namnet avslöjar var jakt en viktig del av ekonomin på jägarstenåldern (ca 8000–4000 f. Kr.), men även fiske och samlande var centralt för att skaffa föda. Bosättningar hittar vi främst längs kusten eller där strandlinjen gick då. Inlandsisen hade ju i och med sin enorma tyngd tryckt ner landskapet runt om Stockholm och stora delar av länet var vid början av jägarstenåldern under vatten. De första människorna besökte små kobbar och skär som sakta började stiga upp ur ishavet, med den smältande inlandsisen som fond. De tillfälliga besökarna kom från söder och väster där större landområden sedan länge hade varit isfria. Framför allt ser vi lämningar från de första människorna i Stockholm på Södertörn och i Tyrestas naturreservat har arkeologer hitta slagen kvarts från Stockholms hittills äldsta kända boplats.
Under bondestenåldern eller neolitikum (ca 4000–2700 f. Kr.) hade befolkningen i Stockholmsområdet vuxit i antal och blivit mer bofast. Naturligtvis var detta en process och samtidigt som landskapet förändrades under jägarstenåldern ser vi också ökade spår av mänsklig aktivitet. Vi ser då att boplatserna flyttar längre från kusten, även om fiske fortsatt är en viktig del av ekonomin. Men under den period ser vi att människor blir alltmer bofasta och börjar odla vissa grödor (bland annat vete och korn) och hålla boskapsdjur (till exempel kor, får och getter). Jordbruket upptäcktes långt tidigare i mellanöstern, för ca 11 000 år sedan och nådde successivt Europa med början på Balkan och vidare norrut genom Europa. Kunskapen om att odla tillämpades alltså innan de första människorna paddlade in i Stockholms län.
Med ett bofast liv förändrades även samhället på andra sätt. Vi ser flera uttryck för att människor vill demonstrera grupptillhörighet och påvisa sin ställning i gruppen och samhället. Olika typer av monumentala gravar är en lämning som visar detta, till exempel hällkistor som det finns exempel av i Stockholms län. Ett annat resultat av detta är att vi nu kan se tydligare grupper som manifesterar sin närvaro. Trattbägarkulturen, stridsyxekulturen och gropkeramikerna har inom stenåldersforskningen länge varit viktiga grupper, som markerar olika skiften under stenålderns sista del. Arkeologisk forskning har länge visat att dessa grupper i Stockholmsområdet har relationer till större så kallade kulturer i andra delar av Sverige och Europa. Med hjälp av DNA-forskning har arkeologer de senaste åren sett komplexiteten i relationen mellan dessa grupper och visat att invandringen till Stockholmsområdet inte slutade med de fiskare och säljägare som kom under jägarstenåldern, utan invandringen blev än mer intensiv under bondestenåldern
Skillnaden mellan jägarstenåldern och bondestenåldern är alltså markant och kanske vore det mer rätt att prata om två tidsperioder. Att dela upp längre tidsrymder är som jag nämnde tidigare inte helt enkelt, något som vi diskuterat i och med arbetet med den nya basutställningen. Att dela upp forntiden i stenåldern, bronsåldern och järnåldern är dock fortfarande logisk och ett naturligt sätt att dela upp en alltid spännande och fascinerande epok i mänsklighetens historia.
