Oljefernissade och lackade golv

Fernissade golv blev vanliga kring sekelskiftet 1900 då golvfernissan; en blandning av kokt linolja, harts och terpentin introducerades. Fernissade golv gav en hårdare, blank och lättskött yta. Fördelen var också att slitna fernissade ytor lätt kunde förnyas genom lätt slipning och nya skikt av fernissor. På utsatta platser slets den fernissade ytan ganska fort och vanligen fernissades golven en gång om året. 

Ett fernissat golv blir till en början ljust gult och går sedan över till gulbrunt, men fernissan kan också färgsättas med pigment vilket ger golvet olika bruna eller brunröda nyanser. 
  
På 1960-talet introducerades cellulosalacker som snabbt kom att ersatta fernissorna och på 1970-talet kom plastlackerna. De moderna lackerna är hårda och starka, de slits därför mycket långsammare. Lackerna är dessutom mera ljusbeständiga än fernissor och inverkar mindre på träets naturliga färg. När de moderna lackerna är slitna kräver de dock en omslipning av hela golvytan och omlackering.