Plank- och brädgolv

Det obehandlade brädgolvet, skurgolvet, var det vanligaste ända in på 1900-talet.
  
Golvbrädor tillverkades av både gran och furu. Som byggvirke fälldes förr kraftiga gamla träd; golvbrädorna var därför breda, 30–50 centimeter, och cirka 4–5 centimeter tjocka.   
  
Golvbrädorna lades med kärnsidan uppåt, vilande på ett golvbjälklag. Bjälkarnas riktning avgjorde golvbrädornas läge, på tvärs mot de bärande bjälkarna. Fram till cirka 1850 följde golvbrädorna stockens form; de var bredare vid roten och smalare vid toppen. I enklare byggnader lades därför brädorna växelvis åt var sitt håll och bildade så kallade kilsågade golv. I de enklaste golven fogades brädorna samman med hjälp av trädymlingar (pluggar) eller järndymlingar. I finrum eller finare hus fick brädorna samma bred och senare även spontning på hela längden. Inledningsvis spåntades golvbrädorna med hjälp av lösa lister, så kallad lös fjäder, som fälldes in i kantspår (not). Med införandet av maskinella lösningar följde fast fjäder på ena sidkanten och not på i den andra.   
  
Äldre handhyvlade golv spikades glest med smidd spik. Spikskallarna lämnades synliga och bildade dekorativa rader över golvbrädorna. I äldre hus är det oftast långt mellan golvbjälkarna och därför spikades varje bjälke. I yngre byggnader låg bjälkarna tätare vilket innebar spik i varannan bjälke om spikarna skulle vara synliga. Med de maskinhyvlade golven följde en dold snedspikning i sponten, så kallad skråspikning.  
  
Finare golv försågs med brädor som bildade en fris runt rummet och eldstäderna. I rummens hörn lades brädorna med förskjutna eller gerade fogar. Friser kring brädgolvet kunde också utföras i sten. Friser förekom framförallt i påkostade byggnader. På 1700-talet kom också modet att måla golv; oftast med stenimiterande färger och mönster.   

Omkring 1800-talets mitt skedde övergången till maskinsågat virke. Golvbrädorna blev smalare, cirka 18–20 centimeter, jämnbreda och tunnare. De spontades maskinellt, vanligen med fast spont. Under perioden blev också försänkta spikskallar allt vanligare, och smalare brädgolv spikades dolt i sponten. Mot 1800-talets slut blev brädorna ännu smalare, cirka 12–14 centimeter. Vid samma tid introducerades heltäckande mattor, och som underlag för dessa lades ett golv av smala brädor, ofta av lägre kvalitet än ett synligt golv.