Regelverk eller lösvirke

Regelverkskonstruktion blev från mitten av 1800-talet vanlig för modernare husformer, som småvillor. Men typen förekom redan vid 1800-talets början och kallades då korsverkshus (som ej ska blandas ihop med korsvirkeshus) Konstruktionen var virkesbesparande. Tack vare sågverksindustrin fanns en god tillgång på sågat virke. 
 
Från 1860-talet började uthus, som tidigare varit knuttimrade, uppföras i regelverkskonstruktion. 
Även enstaka bostadshus byggdes på detta sätt. Under andra världskriget rådde stor materialbrist. Den traditionella plankväggen som användes i merparten av alla nybyggda småhus var virkeskrävande. Detta uppmärksammades av statsmakterna och efter förebilder i USA utvecklade Bostadsstyrelsen det moderna regelhuset. Det var dock först på 1940-talet som denna byggnadskonstruktion slog igenom på allvar. Numera är det den vanligaste modellen. 

Så fungerar en regelverkstomme 

Regelverksstommen är virkesbesparande och därmed billigare. Mellan regelstommen och ytterpanelen – som ibland gjordes i två skikt, liggande och stående – spikades förhydringspapp. På insidan kunde också sitta papp och sedan satt den liggande innerpanelen. Stommen i sig är inte isolerande, den måste tätas med andra material.  

Isolering 

I och med att regelverksstommen slog igenom blev isoleringsmaterialet skilt från konstruktionen. För att isolera huset fylldes mellanrummet mellan panelerna med kutterspån eller sågspån, under 1940-talet användes halmplattor. I slutet av 1950-talet började isolering med mineralull eller glasull i mattor och skivor göras.