Badhus och lusthus

Till sommarvillan hörde ofta uthusbyggnader som badhus, lusthus och jordkällare. Badhusen låg i anslutning till vattnet och var försedda med en höj- och sänkbar badsump, en inhägnad träbassäng i ett litet kallbadhus, i vilken man kunde bada ostört. 
 
Att uppföra lusthus blev på modet vid 1800-talets slut. Lusthusen förlades ofta på höjder, med utsikt över vattnet. 
 
De flesta sommarvillorna hade matkällare. Antingen en fristående jordkällare eller en källare under huset.  

Lusthuset vid Villa Ottarsberg, Vaxholm  Foto: Elisabeth Boogh

Lusthustak med lövsågerier. Villa Sjövik, Lidingö   Foto: Martina Berglund

Badhus  

Varje finare sommarvilla hade på 1800-talets slut sitt eget lilla badhus. Ibland förekom samägda badhus. De flesta var försedda med en höj- och sänkbar badsump i vilken badet kunde ske ostört. Badhusen följde i utformning den rådande arkitekturstilen och var anpassade till omgivande bebyggelse. Badhusen byggdes där vattnet var lagom djupt, ofta ute på en bryggnock. Badhusen bestod ofta av ett avklädningsrum försett med en bänk och krokar för kläderna. Rummet öppnade sig mot en brädväggshägnad badsump till vilken en badstege ledde ner i vattnet. I badsumpen fanns också oftast en öppning ut till sjön, att simma ut genom. Längs sumpen fanns ibland också en badbrygga för solbad. 

Badhus vid strandkanten, Lilla Ekholmen, Värmdö  Foto: Mattias Ek
 
Många lät uppföra dessa små byggnader vid eller på sina bryggor. Byggnaderna användes som omklädningsrum men kallades i dagligt tal också för badhus. Under senare delen av 1800-talet var det vanligt att badhusbyggnaderna var arkitektoniskt utformade som slutna anläggningar kringgärdade av plank. Med tiden, framemot 1920-talet, blev badhusens utformning mera öppen och folklig.  

Badhus på Lilla Ängsholmen, Värmdö  Foto: Mattias Ek

Snickarglädje på badhuset på Lilla Ängsholmen, Värmdö  Foto: Mattias Ek