Koloniträdgårdar

Koloniträdgårdsverksamheten, med odling på en liten stadsnära marklott, är sedan drygt 100 år en del av vårt kulturarv. Här har storstadsbor, fortfarande med närhet till sina hem, kunnat odla och finna ro över helgerna, i en hälsosam miljö med tillgång till egenodlad mat. Kolonilotten var ända sedan starten tänkt att vara både en nyttoträdgård och en lustfylld plats för rekreation. Initiativtagare till rörelsen i Stockholm var framför allt två kvinnor, Anna Lindhagen och Anna Åbergsson, omkring tiden för det förra sekelskiftet.  

Redan vid koloniträdgårdsrörelsens födelse planerades att kolonilotten skulle bebyggas med ett så kallat lusthus, som vi idag kallar för kolonistuga. Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm tillhandahöll typritningar för lusthusen som upprättades av dåtidens främsta arkitekter, bland dem Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman. Wahlmans hus var enkla och oisolerade och väggytorna skulle kunna användas som spaljéer, medan Östbergs hus var något kraftigare och mera liknade dåtidens villabyggnader i miniatyr. Även Anna Lindhagen och Anna Åbergsson gjorde ett par ritningsförslag. Förslagen var främst att husen skulle tjärstrykas eller strykas med rödfärg, eller målas i gult eller grönt och ha vita knutar. Kolonistugan bestod oftast av ett rum och en liten veranda. I huset kunde det finnas vedspis eller fotogenkamin för uppvärmning. Det var tillåtet att övernatta i sin stuga från maj till oktober, och då erbjöds sommarvatten.  

Ägandeförhållandena för en koloniträdgård var att brukaren hyrde, arrenderade, lotten i ett antal år, och det fanns en koloniträdgårdsförening med en styrelse. Marken uppläts av kommunen. Samma regler gäller idag.