Konstruktion och material 1890-1910-tal
Grund
Många villor anlades i starkt kuperad terräng i början av 1900-talet. Till dessa villor hör en hög grund av natursten. Vid sekelskiftet 1900 blev det också allt vanligare att husets matkällare placerades under huset. I Sverige introducerades den höga naturstensgrunden av Carl Westman i Pressens villa och Villa Thulin i Saltsjöbaden. Murad stengrund innebar att grundmuren uppbyggdes av större och mindre huggna stenblock. Grunden var likadant uppbyggd i hela sin sträckning och fogarna gjorda med kalkbruk. Murad stengrund var vanligast förekommande på större trähus. Den murade grunden kunde vara putsad med bruk, vanligen kalkbruk. Från och med sekelskiftet 1900 introducerades också betongen som material i grunder.
Stomme
De äldre panelklädda trähusen hade normalt haft en stomme av timmer, men eftersom timmer var dyrt började konstruktion av stående plank utnyttjas. Utvecklingen var en följd av sågverksindustrins framväxt under det sena 1800-talet. Vanligast förekommande i början av 1900-talet var plankväggar utan isolering, speciellt i villor. Tegel användes i mer exklusiva villor.
Väggkonstruktionen består av plankstomme med papp och panel på förvandring, där skadade plank har bytts ut. Sommarvilla på Värmdö Foto: Anna Ulfstrand
Material och färg utvändigt
Trä var det billigaste och också det vanligaste materialet för hus i Sverige i början av 1900-talet. Träpanel förespråkades i mönsterböckerna. De flesta påkostade villorna var klädda med panel och var till en början tjärstrukna, från 1900-talets första decennium var rödfärgen dock den vanligaste färgen på trävillor överlag. Gul linoljefärg på ytterväggarna betraktades som herrskapsbetonad och var framför allt vanlig på trävillor i så kallad herrgårdsstil. Ljusa pastellfärger användes allmänt i slutet av 1910-talet och de vanliga under hela 1920-talet.
Ragnar Östberg framhöll färgens betydelse och skrev: ”Vi har inga visare rådgivare att följa i denna ömtåliga fråga än våra gamla träbyggnader och timmerhus. Färgen som rekommenderas är således grånad av ålder eller målad i falurödfärg.”
Plankstommar kunde även putsas, reveteras, men behövde då utrustas med ett skikt av spräckpanel, diagonalribbor, vassmatta eller reveteringstegel för att putsen skulle få fäste. En blandning av olika material förekom också, som exempelvis reveterad bottenvåning och övervåning av timmer eller plank. Revetering var ovanligt på den enklare småhusbebyggelsen i Mellansverige.
Vid sidan av långa fönsterband förekom tvåluftsfönster med tämligen tät spröjs. I början av 1900-talet hade de flesta villor ett eller flera burspråk. Detta gällde såväl arkitektritade villor som de allra enklaste och minsta byggmästarbyggda villorna. Taket täcktes i allmänhet av plåt, eller i mer påkostade villor av skiffer. Tegelpannor lämpade sig bäst på hus med enkla takformer, utan komplicerade takfall och vinklar.
Material och färg invändigt
Vid sekelskiftet 1900 och fram till omkring 1920-talet blev linoljemålad pärlspontpanel populär. Panelen användes såväl på snickerier som på tak och väggar.
Taken var pappspända eller vävspända, det senare alternativet ansågs tåligare. Höga bröstpaneler blev också brukligt runt sekelskiftet. Färgtyperna som användes för invändigt byggnadsmåleri var i huvudsak limfärg, kalkfärg och linoljefärg. Snickerier inomhus målades i början av 1900-talet i ljusa, gärna beigetonade kulörer men inte i rent vitt. Pärlspontpanelen kunde också målas i ljust grönt eller gult. Pigmenten som användes var jordpigment som ockror och umbror. Ekimiterande målning var vanligt från sent 1800-tal till runt 1900, då modet avlöstes av björkådringsmålning. Brädgolv – eller i de finare rummen mönsterlagt massivt parkettgolv – var vanligt. En nymodighet var linoleummattan som kom på 1880-talet och snart blev populär i köken. Till en början lades den ofta löst vid arbetsbänkarna eller under bordet.
