Ytterdörrar
Dörrar har genom tiderna tillverkats med två olika konstruktioner, som bräddörrar och som fyllningsdörrar.
Bräddörr (även kallad plankdörr eller paneldörr)
Den släta bräddörren är den enklaste och ålderdomligaste dörren. Den sammanfogas med två tvärslåar på baksidan, så kallade naror med ett diagonalt stöd, och är ofta försedd med enkla, smidda bandgångjärn.
Den kläddes ofta med någon form av liggande, eller diagonalställd profilerad panel vilket gjorde dörren mera vindtät och stabil.
Panelklädda bräddörrar var förr i tiden vanliga som huvudentré på många gårdar, ofta i kombination med överljusfönster. Även på påkostade uthus var det vanligt med profilerade panelbräddörrar, med panel lagd i enkla mönster. Sådana dörrar dateras främst till 1600- och 1700-talen, men förekom även under 1800-talet. Fiskbens- och rutmönster var vanligt. Enkel, liggande panel hör 1800-talet till.
Panelklädda bräddörrar var förr vanliga som huvudentré på många hus, ofta i kombination med överljus. Dörrarna dateras främst till 1600- och 1700-talen, men förekom också under 1800-talet. Bräddörrar med liggande panel hör 1800-talet till. Teckning: Mats Vänehem
Sekundära entréer och enkla ekonomibyggnader försågs vanligen med ofodrade bräddörrar.
Under andra hälften av 1800-talet började det förekomma uthusdörrar med pärlspontpanel och fasspontpanel. Sådana dörrar var vanliga till långt in på 1900-talet.
Fyllningsdörr (även kallad spegeldörr eller ramverksdörr)
Mot slutet av 1700-talet blev det vanligt med fyllningsdörr som ytterdörr. Ytterdörren utgjordes normalt av en pardörr och var kraftigare än inomhusdörrarna. Fyllningsdörrarna var omsorgsfullt utförda och försågs i påkostade hus ofta med snidade fyllningar. Under 1800-talets första hälft blev det vanligt att placera runda eller ovala fönster i dörren. Mot slutet av 1800-talet ersattes ibland den översta fyllningen med glas, ibland med dekorativt utformat gjutjärn framför. Fyllningsdörrar var bostadshusens vanligaste ytterdörr under 1700- och 1800-talen. 
Dörrar med fyllningar med fasettform, var vanligt under 1800-talets förra hälft. Efter 1800-talets mitt, vid schweizerstilens intåg, blir det vanligt med höga pardörrar med glasad övre fyllning. Glasen utfördes ofta med etsade och färgade glas. Under det sena 1800-talet sätter man ibland dekorativa gjutjärnsgaller framför glasen. Under tidigt 1900-tal börjar enkla dörrar bli vanliga, istället för pardörrar. Teckning: Mats Vänehem
Fyllningsdörren består av ett ramverk med en eller flera fyllningar. Fyllningarna är infogade i spår (not) i ramverk. Fyllningarna sätts inte fast eftersom de måste ha möjlighet att röra sig när de sväller eller krymper med ändrad luftfuktighet.
Fyllningarnas form och placering visar dörrens ålder. De äldsta dörrarna med två eller fyra lika stora fyllningar är ihopsatta med hjälp av spontning. Både fyllningarna och ramarna är notade, vilket får till följd att fyllningen på ena dörrsidan skjuter ut utanför ramen, så kallade dörrar med utanpåliggande fyllning.
Vid mitten av 1700-talet börjar helt nya snickerier tillverkas. Det blev vanligt med tre olikstora fyllningar med upphöjt mittparti, en så kallad spegel. Fyllningen gjordes avsmalnande utåt och sköts in i en skåra (not) i ramen, en så kallad halvfransk fyllning.
Fyllningen kunde också fästas i en list placerad mellan ramen och fyllningen och kallas då för en helfransk fyllning.
