Fönsterbeslag

Så länge fönstren var fasta behövdes egentligen inga beslag. Det var när de gjordes öppningsbara, som fönsterbågarna behövde förstärkas med hörnjärn, förses med gångjärn samt stängnings- och uppställningsbeslag.  
 
Beslagens utseende har varierat genom tiderna och är en viktig del av fönstrets karaktär. Under 1700-talet var gångjärnsbeslagen formrika och hade en dekorativ funktion. De målades i samma färg som bågen. Under 1700-talet förekom fönsterbeslag i de mer påkostade husen. I övriga byggnader var endast något fönster öppningsbart och bruket med igenspikade fönster levde kvar ända in på 1900-talet.  

Till en början var fönsterbeslagen smidda och fram till slutet av 1800-talet fastsatta i bågen med smidd spik. Hörnjärnen och gångjärnens övre del var ofta tillverkade i ett stycke.  
 
Vid mitten av 1800-talet kommer hörnjärn som stansats ur plåt. Så småningom introducerades också gjutna och formpressade beslag. 
 
När de kopplade fönstren introducerades medförde detta koppelhakar mellan ytter- och innerbåge.  
 
Spanjolettstången blev mer vanligt förekommande från 1900-talets början, i och med att de kopplade inåtgående fönstren utan mittpost sattes in i allt fler hus.  
 
De gamla stängningsbeslagen var ända in på 1900-talet en hasp och en stjärthake inslagen i karmen. I början av 1900-talet kom en gjuten modell med en ögla på haspen.