Fönsterglas

Fönsterglas började användas i finare hus under 1600-talet. Glasen var plant gröna, bruna eller grå och infattades i blyspröjsar. Glaset var under 1700-talet grönfärgat men snart kunde glaset göras klarare och mindre färgat. Vid 1700-talets slut kunde munblåst glas av lite större format framställas. 1700-talsglas var normalt rinnande och blåsigt till sin karaktär och tjockleken kunde variera från hörn till hörn.  
  
Ännu inne i 1800-talet var glaset svagt grönt. Det tidiga 1800-talsglaset var mer jämntjockt än tidigare, men blåsor och ”rinningar” var fortfarande vanliga. Vid 1800-talets mitt blev ofärgat glas vanligt. Blåsorna var normalt borta och ojämnheterna svaga. Allt eftersom glasblåsningstekniken utvecklades blev glasformatet större och vid 1800-talets slut kunde man blåsa glasfönster upp till ett par meter. 
  
Fram till 1913 blåstes allt fönsterglas med i stort sett samma metod som använts sedan 1600-talet och ersattes helt av maskintillverkning först 1933. Munblåst glas hade ett tunt, klart gnistrande glas med ojämnheter som bildats i glasmassan. Idag är kunskapen om blåsningstekniken undanskymd och det är svårt att hitta ett nytt glas som kan jämföras med gammalt glas.