Grund

Grundens utformning har stor betydelse för husets arkitektur. Men grunden är också ett vanligt problemområde och många husägare får problem med fukt, mögel och röta.  
Om du misstänker att det föreligger problem med fukt i grunden – tag kontakt med en byggnadsteknisk expert.  

Historik 

Grundens utformning har varierat beroende på vad huset har haft för funktion och konstruktion samt markens karaktär. 

Platsen 

Förr placerades ofta husen på höjder i terrängen. Där var det torrt och placeringen konkurrerade inte med odlingsbar mark. Gick berget i dagen placerades huset helst här. 
Eftersom marken var torr räckte det med en ganska enkel grundläggning. Vid laga skiftet, när många gårdar flyttades ut till odlingsmarken, var marken ibland av en annan karaktär, fuktig och med risk för tjälskjutning. Då ställdes större krav på grundläggningen. 

Grunden är en del av arkitekturen 

Många av de tidiga anlagda villastäderna anlades i starkt kuperad terräng. Hos ledande arkitekter fanns tankar om att huset skulle ses som en del av naturen. Stora tunga naturstensgrunder skulle uppfattas som en fortsättning på urberget. Ett exempel är Villa Thulin i Saltsjöbaden, ritad 1903 av Carl Westman. Där har grunden givits en medveten arkitektonisk gestaltning. Men grundens utformning har betydelse för alla hus. I ett gammalt timmerhus är grundmuren alltid bredare än väggen. I moderna hus låter man ofta väggen skjuta utanför muren – för vattenavrinningens skull. Förr löstes problemet med vattenavrinning istället genom att placera en lutande bräda, fotbräda, eller droppbräda som avslutning på panelen.  

Att flytta ut vägglivet på en befintlig byggnad förändrar husets karaktär. En naturstensgrund hör samman med ett äldre trähus, den bör varken cementputsas eller ersättas med en betonggrund.1900-talets villor har däremot ofta en hög cementputsad betonggrund. Panelen ligger något utanför grunden. En låg betongplatta direkt på markern blev ett vanligt grundsläggningssätt från och med förra seklets senare hälft.