Skorstenens form och placering
Skorstenen är en relativt sen uppfinning. Det finns belägg för att murade skorstenar har funnits i Sverige före 1000-talet, men de började bli vanliga först på 1500-talet. Innan skorstenen blev en allmän syn på taket leddes röken ut genom ett rökhål i taket. Rökstugorna utvecklades och fanns kvar i Skåne långt in på 1700-talet, de har beskrivits av bland andra Carl von Linné. Sedan rökhålet övergivits i bostäderna levde det kvar i anspråkslösa byggnader som exempelvis i skogskojor.
Äldre skorstensstockar är i första hand avsedda för rökutsug från eldstäder, men har också fungerat som ventilation. Beräkningar visar att en öppen spis under eldning omsätter luften i ett 25 kvadratmeters rum fem gånger i timmen.
Före 1800-talets mitt
Fram till mitten av 1800-talet var skorstenarna vanligen långa och smäckra. Detta berodde på att eldstaden traditionellt var placerad längs ytterväggen och skorstensstocken drogs rakt upp. Skorstenen hamnade då nära takfoten – för att åstadkomma bra drag murades den upp i höjd med taknocken. I stockholmstrakten kan man hitta en del exempel på hus från 1700-talets andra hälft som har eldstaden centralt placerad i huset, men detta byggnadssätt blev vanligt långt senare.
1850-talet -1930
Från 1800-talets mitt och framåt började nya husidéal slå igenom på landsbygden. En av dem som propagerade för nya bredare hustyper var arkitekten Charles Emil Löfvenskiöld. Husen på lite större gårdar fick ofta sexdelad plan, med en eldstad i varje rum. Eldstäderna placerades i rummens inre hörn – kring två murstockar som drogs rakt upp genom taknocken. Att placera skorstenen vid taknocken blev ett mode som följdes även av dem som fortfarande hade eldstaden vid ytterväggen. Skorstensstocken måste då dras snett på vinden. Skulle skorstenen placeras mitt på nocken måste kroppåsen – som band samman gavelröstet vid nock i timmerbyggnader – kapas och avväxlas.
Omkring 1870 började man utföra skorstensstockar med separat pipa för varje eldstad. Rökkanalerna skiljdes åt av tunna tegelstenar. Skorstenarna blev kraftigare. Genom tegelindustrins utveckling under 1800-talets andra hälft fick man tillgång till frostbeständigt tegel som inte behövde ytbehandlas eller kläs in. Formtegel kunde då användas för att ge skorstenen karaktär.
I början av 1900-talet, under jugendtiden och nationalromantiken, lade man ner stor möda på skorstenens utformning. Den fick ofta en fantasifull utformning med inspiration från äldre byggnadstraditioner och skorstensbeslagen fick utstuderade former.
Från 1930 och framåt
I samband med funktionalismen på 1930-talet förespråkades ett enkelt utförande, varvid skorstenarna utfördes utan krön och andra bearbetade detaljer.
Dagens krav vid nyuppmurning av skorstenar är att varje eldstad skall ha sin egen kanal från eldstaden upp till skorstenskrönet. Skiljeväggarna mellan piporna måste utföras i en tegelstens bredd och detta gör att skorstenen ofta blir utseendemässigt klumpigare idag än förr.
