Skorstenens material och utförande

Skorstensmurning

Skorstensmurens grundläggning kunde bestå av en timrad träkista med en plattform för murverket. Under senare delen av 1800-talet gjordes istället stenkistor av huggen sten utan bruk (kallmur). Till skorstensstockarna användes handslaget tegel till långt in på 1800-talet. Tegelindustrin fick sitt genombrott på 1890-talet och det maskinslagna teglet började då konkurrera ut det handslagna. Från 1900-talets början och framåt använde man stortegel med måtten 30 x 14,5 x 7,5 centimeter (omkring 12 x 6 x 3 tum) men lokala format förekom också. Skorstenar och eldstäder murades med lerbruk, som har elastiska egenskaper. Vid sekelskiftet 1900 började man använda kalkbruk och något senare kalkcementbruk. 

Ytbehandling, plåtinklädnad

Hela skorstensstocken putsades för att den skulle bli tätare. Den utvändiga skorstenen är utsatt för väta och kyla och det har funnits olika metoder för att skydda den. Fram till 1800-talets mitt var det vanligt med kalkputsade och vitkalkade skorstenar. Att behandla oputsade skorstenar med svarttjära (trätjära blandad med kimrök) eller svart linoljefärg var allmänt förekommande på 1800-talet. Även målning med röd slamfärg förekom. Man kunde också klä in skorstenen helt med falsad skivplåt när järnplåten blev billigare under andra häften av 1800-talet. Mot slutet av seklet fick man tillgång till fabrikstillverkat tegel i frostbeständigare kvalitet och det blev inte längre nödvändigt med ytbehandling eller plåtinklädnad. Men många arkitekter vid 1900-talets början sökte sina förebilder i äldre byggnadstradition. De vitkalkade skorstenarna blev åter moderna, och på 1920-talet kläddes gärna skorstenarna med falsad skivplåt.

Skorstensöverbeslag 

För att skydda skorstenen murades den med en utkragning – en utskjutande krans av tegelstenar längst upp. Krönet täcktes av enkupiga tegelpannor. Under andra hälften av 1800-talet blev istället skorstensöverbeslag av plåt vanliga på alla typer av bebyggelse. Plåtbeslagningen utformades konstfärdigt som ett ”tak” över skorstenens murade krön. Plåtbeslaget bestod av plåtar som sammanfogades till skivor med hakfals. Plåtskivorna fogades i sin tur ihop med ståndfals. Beslaget fästes med långa plåtbleck som spikades fast i murfogarna med klippspik. I början av 1900-talet fick skorstensöverbeslagen ofta dekorativa former och målades i engelskt rött, kromoxidgrönt eller svart.

Skorstenar med huv

Skorstenar med någon form av huv har varit brukligt på de hus som det inte dagligen eldades i, men som hade funktionen av att behöva eldas när de användes, som smedjor, backstugor och badhus. Skorstenshuven skyddade skorstenen mot regn och snö som annars kunde orsaka frostsprängning. Flera olika typer förekommer; ett så kallat svep av plåt är en variant. En ”ballerina” eller ”dansare” som vrider sig efter vinden sattes också på skorstenen för att få bättre drag.