Resvirkesstomme med stående timmer

Under 1800-talet började i större utsträckning stående timmer användas i huskonstruktioner och omkring sekelskiftet 1900 var det vanligt. Anledningen var att tekniken med resvirke var ett enklare och därmed ett billigare och snabbare hantverk än gedigna liggtimmerstommar. Det var lättare att foga in höga och tätt placerade fönster och innerväggarna kunde placeras friare. Många sommarvillor i skärgården från 1860–1870-talen är uppförda i resvirke.

Så fungerar en resvirkesstomme 

Stående timmerstommar fungerar inte på samma sätt som stommar av liggande timmer, och de är inte lika stabila och hållfasta. Huset är uppbyggt av ett antal så kallade väggtavlor. Väggtavlorna tillverkas genom att timmerstockar lika höga som en våning, ställs tätt intill varandra och fogas samman med hjälp av dymlingar. I de nedre stockändarna finns en skåra eller “not” som passar en “fjäder” som spikats på ett “”ringvarv””. Ringvarvet består av en eller två liggande stockvarv, upplagda på syllen. Bottenbjälklaget är inlaxat i ringvarvet. Övre delen av stockarna är infogade på samma sätt i ett “ringvarv” av liggande timmer. Mellan varje våning ligger ett ringvarv. I hörnen är stockarna hoplaxade och förstärkta med hörnjärn. Över och under fönster används liggande virke. 
 
Ofta valdes gammalt eller väl torkat virke för att undvika torksprickor mellan stockarna.