Takformer

Sadeltaket är den vanligaste takformen i Sverige genom tiderna. Två släta takfall möter varandra i form av en toppig sadel. Sadeltakets vinkel beror på vilket taktäckningsmaterial huset hade när det uppfördes.

Mansardtaket, eller det brutna sadeltaket, är uppkallat efter den franska 1600-talsarkitekten Francois Mansart. Formen var vanlig under 1600- och 1700-talen på högreståndsbebyggelsen. Den stora höga vinden under taket inreddes ofta till en mansardvåning. Mansardtaket förekommer även med halvt- eller helt avvalmade gavelspetsar, det vill säga att taktäckning går ner även över gaveln, antingen till takfot eller till hälften. Mansardtaken blev återigen vanliga under Nationalromantiken, i början av 1900-talet.

Valmtaket är ett sadel-, mansard- eller pulpettak, som på vardera kortsidan slutar med ett triangulärt takfall (valmsida) i stället för ett vertikalt gavelfasadparti. Varianter av valmtak är halv- och nockvalmtak, där valmningen endast är genomförd till en del av avståndet mellan taknock och takfot.

Sadeltak, brutet tak och valmat tak. Teckning: Okänd, Stockholms läns museum

Säteritaket är en karakteristisk takform för den svenska stormaktstidens slotts- och herrgårdsarkitektur och är ett kännetecken för adelns säterier. Säteritaket är valmat och brutet av ett lågt vertikalt parti (italian), ibland försett med fönster. Det lodräta avbrottet bildar ett mellanparti mellan takets nederdel och dess fortsättning efter avbrottet. 
 
Tälttaket är ett pyramidformigt yttertak som vanligen består av fyra triangulära takfall som möts upptill i en spets. Formen var vanlig under 1600- och 1700-talet, speciellt på flyglar och magasin tillhörande större gods och herrgårdar och återkom under tidigt 1900-tal. 
 

Pulpettaket är ett halvt sadeltak. Ett klassiskt skjul- och dasstak med endast ett takfall. Takformen blev vanlig på bostadshus under senare delen av 1900-talet.

Säteritak, tälttak och pulpettak. Teckning: Okänd, Stockholms läns museum

Takutformningen är av stor betydelse vid anpassning av nya hus till äldre bebyggelse. 
Taklutningen har i äldre tider anpassats till det taktäckningsmaterial som var vanligt i trakten. Takets vinkel hör därför till det som är mest karaktäristiskt för ett gammalt hus. Ändras takvinkeln så förändras hela husets karaktär. 
 
Under 1900-talets andra hälft var det vanligt med plana tak eller med en ytterst liten lutning. Vattenavrinningen löstes ibland med inbyggda rännor.