Kakelugnar 1700-talets mitt Rokoko

Rokokons kakelugnar hade ofta ett förhöjt krön. En skänkhylla blev också vanlig på de flata kakelugnarna. Kaklens format blev större, cirka 32 x 24 centimeter, vilket fortfarande idag är vanligt. 

Dekoren var till en början koboltblå men utökades senare med gult, grönt och brunviolett. Först med de nya färgerna var Rörstrandsfabriken, och från 1758 behärskade de alla färger på färgskalan. Men det var samtidigt sällsynt med fler än tre mönsterfärger på samma ugn. 

Mariebergsfabriken (1760–1788) utgjorde ett undantag då de i sin tillverkning använde sig av en gulvit fajanslera. Denna medförde att kaklet fick en mer porslinslik karaktär och en yta utan krackelering. Mariebergskaklet var också känt för dekorens klara färger som utfördes genom målning med emaljfärger. Från Mariebergsfabriken finns endast omkring 30 kända kakelugnsexemplar, varav de flesta finns på Sturehovs slott i Sörmland.

Vid 1700-talets mitt var det inte ovanligt att servismönster användes till kakelugnarnas kakel. Kaklen dekorerades med upprepningsmönster där palmkvistar, kinesiska mönster och blomrankor var vanliga motiv. Mönstren målades för hand på varje enskilt kakel, alltid mot vit botten. 

Efterhand började svenska arkitekter intressera sig för kakelugnarnas utformning. Verkstäderna kom att utgå från mönsterritningar gjorda av svenska arkitekter istället för att använda sig av utländska förebilder. Kakelugnstillverkningen blev ett inhemskt konsthantverk. 

Dessa fina kakelugnar förekom endast på slott, herrgårdar och i förmögna borgarhem. Men även i dessa miljöer sattes de in i de representativa utrymmena, i de enklare rummen sattes billigare och enfärgade kakelugnar in, vanligen i grönt eller gult. 

Stänkdekoren uppträdde vid 1700-talets mitt och blev landsortens vanligaste mönster så länge kakelugnar tillverkades hantverksmässigt, det vill säga fram till 1800-talets mitt. Stänkdekoren utfördes som marmorering, stänk eller snedrutmönster av rokokotyp. En betydande tillverkning av enfärgade kakelugnar förekom också; krämgula, gröna och bruna. 

Under rokokon hade kakelugnarna en fotställning av järn eller trä utformad i enlighet med möbelmodet. Dessa fotställningar förbjöds i början av 1800-talet. De var eldfarliga och när kakelugnarna murades om ersattes träfoten av en sockelmur med kakelskift. 

Illustrationen kommer från affischen “Kakelugnar i Sverige”. Copyright: Cecilia Björk, Margareta Cramér och Laila Reppen 1993.