Kakelugnsluckor och spjäll

Kakelugnen hade i regel luckor av järnplåt för eldstadsöppningen. På luckorna fanns små dragluckor. Om kakelugnen hade dubbla luckor var de yttre luckorna oftast av mässing, men även yttre luckor av järn förekom.  
 
Luckor av mässing förekom på finare kakelugnar redan på 1700-talet men blev vanliga först efter 1800-talets mitt. På industritillverkade kakelugnar var mässingsluckorna alltid regel. 

Spjäll 

Spjället bestod av en järnplatta som löpte i en ram och som sköts ut och in med en stång på kakelugnens ena sida. Efter 1800-talets mitt låg stången ofta i en mässingsskena, en spjälledare, och manövrerades då med så kallade spjällsnören. 
 
Spisar och kakelugnar hade, och har i gamla hus alltjämt, en viktig funktion för husens självdrag. Stäng därför inte spjället helt under vintern om huset står oeldat. För att förbättra ventilationen utan att tända en brasa kan ett brinnande ljus ställas i den tomma eldstaden och spjället stå fullt öppet.   

Sotluckor 

De äldsta kakelugnarna sotades genom en öppning i vardera sidoväggen inuti eldstaden. Öppningarna var tillslutna med löstagbara stenar som sattes på plats med lerbruk.  

Utvändiga, runda sotluckor av mässing blev vanliga under 1800-talets senare del. De placerades dels nedtill på vardera sidan dels mitt fram i översimsen.