Sten- och tegelgolv

Stengolv har alltid varit dyra och förekom framförallt i representativa stenhus. Redan under medeltiden förekom tegel- och stengolv i kyrkliga byggnader och högreståndsbyggnader. Stengolven blev vanligare under 1600- och 1700-talen. Golven var oftast utförda med slipade stenplattor, vanligen av kalksten lagda i kalkbruk. Dessa stengolv förekom först i salar och finare rum men återfanns också i förstugor, trapphus och i matsalar, som då kallades stensalen.  
  
Tegelgolv, ibland lagda i mönster, ristade med dekorativa mönster eller glaserade i brunt, grönt och gult förekommer under hela medeltiden. Murtegelgolv kan också återfinnas i magasins- och källarlokaler på stora gårdar och vid 1800-talets slut blev sådana golv vanliga som brandgolv på vindarna i större stenhus. Tegelplattor, det vi idag kallar terrakottaplattor, gjorda av lera, kan också återfinnas i kök och hallar på slott och herrgårdar fram till 1800-talets mitt.  
  
Kalksten var fram till 1800-talets slut det dominerande stenmaterialet i Sverige. Under sent 1800-tal börjar marmor och andra stensorter importeras. Ofta lades stenplattor på diagonalen med mönsterläggningar som blandade stensorter. Under 1900-talets första årtionden blev användningen av den gröna kolmårdsmarmorn också utbredd.