Innerdörrens utformning

Medeltid

Under medeltiden var bräddörren den allmänna dörrtypen.

1500–1600-tal

Fyllningsdörrarna började framträda under 1500-talet. Fyllningarnas indelning avslöjar dörrens ålder. 

Från vänster: 1. De äldsta fyllningsdörrarna hade vanligen två lika stora utanpåliggande fyllningar.
2. Dörrar med fyra utanpåliggande fyllningar förekom på 1600-talet och var vanliga under hela 1700-talet. Dörrtypen tillverkades i enklare sammanhang in på 1800-talet.
3. Dörrtypen med fyra utanpåliggande fyllningar förekom på 1600-talet och var vanlig under hela 1700-talet
Teckning: Åsa Lundström 

De äldsta fyllningsdörrarna hade vanligen två lika stora fyllningar. Den vanligaste dörren under perioden hade fyra fyllningar och förekom i enklare sammanhang ända in på 1800-talet. Dessa äldsta dörrar hade vanligen utanpåliggande fyllningar som var kraftiga och hade en isolerande funktion.

I alldagliga miljöer var dörrar med utanpåliggande fyllningar det normala. I påkostade byggnader sattes dörrar in med utanpåliggande fyllningar mot kalla utrymmen.

Dörrar med intarsia var mycket exklusiva och representativa för stormaktstidens inredningar i slott och herrgårdar. Intarsiatekniken infördes under 1600-talets första hälft av snickare från Tyskland.

1700-talets mitt

Vid 1700-talets mitt började den liksidiga fyllningsdörren tillverkas. Fyllningarna försågs med ett upphöjt mittparti, en spegel. 

Från vänster: 1. Så kallad rokokoindelning av dörrens fyllningar, där den översta fyllningen var störst, den nedersta näst störst och den mittersta minst. Dessa förekom från 1700-talets mitt. Dörrar med rokokoindelning tillverkades med liksidiga fyllningar, i enklare sammanhang även med utanpåliggande fyllningar. 
2. Dörr med rokokoindelning av fyllningarna och avnupna hörn förekom under sent 1700-tal. 
3. Dörrtyp med tre utanpåliggande fyllningar var vanlig under 1700-talet. 
Teckning: Åsa Lundström 

Vanligast var dörren av så kallad halvfransk typ med tre fyllningar. Rokokodörren kännetecknades av fyllningsindelning där den översta fyllningen var störst, den understa näst störst och den mellersta minst. Influenserna kom från Frankrike och sättet att indela dörrarna i tre olika stora fyllningar kom att benämnas som fransk indelning. Ofta utfördes den i en kombination av hel- och halvfranska fyllningar, där de övre och undre fyllningarna var helfranska och den mellersta halvfransk med en enklare profilering. De helfranska dörrarna sattes in i de finare rummen medan det i övriga rum vanligen sattes in halvfranska dörrar. 

I enklare miljöer dröjde det till slutet av 1700-talet innan dörrar med den franska indelningen började förekomma. De utfördes då med utanpåliggande fyllningar eller enbart med halvfransk sammanfogning. Denna franska indelning var mycket vanlig och fanns kvar ända fram till mitten av 1800-talet. 

Helfransk eller halvfransk dörrtyp 

Skillnaden mellan en helfransk och en halvfransk dörr avgörs ganska korrekt genom att titta på listen som omgärdar speglarna. Skillnaden, lite förenklat, kan beskrivas som att den halvfranska dörrens list syns nersjunken, medan den helfranska syns utskjutande. Se också Innerdörrens konstruktion. 

Pardörrar började tillverkas under sent 1700-tal. Indelningen av fyllningarna utfördes på samma sätt som enkeldörrarna. Rumshöjden avgjorde om de tillverkades med tre eller fyra fyllningar per dörrhalva.
Teckning: Åsa Lundström 

Mot slutet av 1700-talet, under den gustavianska tiden, började pardörrar, som tidigare använts enbart som ytterdörrar, användas även inomhus. Detta gällde enbart högreståndsmiljöer. De placerades då oftast vid ytterväggarna i rumsfilerna, så att fri sikt genom rummen erhölls. Dessa pardörrar utfördes på samma sätt som rokokodörrarna. Rumshöjden avgjorde om de utformades med tre eller fyra fyllningar per dörrhalva. Pardörren blev vanlig mot slutet av 1700-talet och användes under hela 1800-talet. I enklare miljöer blev pardörren dock vanlig först under 1800-talets senare del.

1800-tal 

1. Under empiretiden, tidigt 1800-tal, var det vanligt att den övre och en undre fyllningen gjordes lika stora. Empiretidens pardörrar tillverkades med samma indelning av fyllningarna.  2. Fyllningsindelning vanlig vid 1800-talets mitt.  3. Fyllningsindelning med stor mittfyllning och mindre övre och undre fyllningar förekom under 1800-talets andra hälft.
4. Pardörrar med rombiska fyllningar förekom under empiretiden, tidigt 1800-tal.
Teckning: Åsa Lundström 

Dörrar med utanpåliggande fyllningar blev omoderna under första hälften av 1800-talet, även i enkla miljöer. Vid 1800-talets mitt började dörrar tillverkas hos snickerifabriker. Genom den maskinella tillverkningen blev dörrarna mer standardutformade än tidigare. Trefyllningsdörrarna tillverkades ännu vid denna tid men var något tunnare än tidigare.  

1-2. Mot 1800-talets slut blev tre- och femfyllningsdörrar vanliga. Efter 1800-talets mitt blev det vanligt att listerna spikades runt fyllningarna.
3. Fyllningsindelning vanlig kring sekelskiftet 1900.
Teckning: Åsa Lundström 

Mot 1800-talets slut hade dörrarna ofta flera fyllningar och djupare profilering. Tre- och femfyllningsdörrar var de vanligaste modellerna. 

1900-tal

Dörrar med fem halvfranska fyllningar var karakteristiskt för sekelskiftet 1900 och de följande årtiondena.

Under 1920-talet förenklades dörrarna och ibland användes plywood i fyllningarna istället för träspeglar. Kvartsstavsprofiler hörde också till förenklingarna. Pardörrarna var ej längre vanliga och enkeldörrarna dominerade.

På 1930-talet blev fyllningsdörrarna omoderna och släta ytor efter funktionalistiska ideal föredrogs. I många bostäder spikades de gamla fyllningsdörrarna över med masonitskivor.