Tapettryck
För riktigt länge sedan trycktes arken ett och ett innan de klistrades ihop. Oftast sattes de ihop till våder före tryckningen. Därför brukar inte skarven i pappret motsvaras av någon skarv i mönstret. Tapeter var dyrbara långt fram i tiden, och den verkliga utbredningen fick tapeterna först en bra bit in på 1800-talet. Det skedde på samma gång som Tyskland konstruerade tapetmaskiner för valstryck, som medförde att tapeter kunde tryckas med fyra färger samtidigt. Vid ungefär samma tid utvecklades också papperstillverkningen till storskalighet, varpå massfabrikationen blev möjlig.
Före limtryckmaskinens genombrott trycktes alla tapeter för hand med tryckstockar i trä. Ibland kan anas skarvar i mönstret mellan rapporterna (själva mönstrets längd). Trycket på en sådan tapet är tämligen grovt eftersom det inte är så lätt att skära intrikata, fina mönsterdetaljer i trä. Ibland kunde distinktare mönster tryckas med hjälp av stift och lister i mässing, som slogs in i tryckstocken, men ofta rörde det sig om enstaka mönsterdetaljer. Även de äldsta maskintryckta tapeterna hade oftast en grövre mönsterkaraktär eftersom valsarna ofta tillverkades i trä. Det sena 1800-talets tapeter däremot hade nästan alltid en mycket distinkt mönsterkaraktär.
Vid mitten av 1800-talet experimenterades det gärna med nya trycktekniker. Satintapeter var särskilt omtyckta. De har en glänsande bottenfärg som avsåg att ge en illusion av siden. Det åstadkoms genom att blanda limfärgen med kalk eller gips före tryckningen. Efteråt bearbetades ytan med borstar för att få upp den rätta glansen. Satinerade bottnar förekom här och var ännu vid sekelskiftet 1900, men sin storhetstid hade tekniken under 1840-, 1850- och 1860-talen.
Ungefär 1860 skedde övergången i Sverige till att trycka med valsar istället för med flata tryckstockar. Den nya tekniken gjorde tapetframställningen mindre kostsam och gjorde att tapeterna blev tillgängliga för alla. Från 1870-talet och framåt började den svenska tapetindustrin att växa. Den nya maskintekniken lade grunden till stora industriföretag, med kapacitet att förse marknaden med allt fler och allt större kollektioner. I och med detta minskade också behovet av att importera tapeter. Efter övergången från lump- till billig träpappersmassa på 1870-talet blev de enklare tapetsorterna en förbrukningsvara som ofta kunde förnyas.
På företaget Handtryckta tapeter i Stockholm används screentryck vid nytryckning av äldre tapeter. Det är en tryckteknik som bygger på användning av schabloner som trycks mot en fin, gles väv som ligger sträckt i en ram. Den utskurna schablonen läggs på nätet, och färg pressas igenom så att en bild framträder på underlaget.
De nytryckta tapeterna tillverkas genom en fotomekanisk metod där väven beläggs med en ljuskänslig emulsion. När emulsionen torkat belyses väven med ultraviolett ljus, med en schablon emellan ljuset och väven, i form av plastark där mönstren är målade med svart. Där ljuset når fram till väven hårdnar emulsionen. Ramen sköljs av med vatten och emulsionen som inte är belyst går att tvätta bort och ett mönster som går att trycka framträder.
