Jesper berättar

“Det här är min livhank. Den här parkeringsplatsen i Kungens kurva är på riktigt min livhank. När coronan kom tänkte jag att ‘nu står man här framför stupet. Nu rasar allt’. Och då kom jag att tänka på den här parkeringen i Kungens kurva och sade högt för mig själv ‘Tänk om jag skulle hyra en parkeringsplats och ha försäljning här?”

Jag heter Jesper Levin och är 49 år. Uppväxt i Spanien med svenska föräldrar och vi kom tillbaka till Sverige kring år 2000.  Jag har jobbat med det mesta och pluggat en del. Jobbade först som aktiemäklare men trivdes inte med att sitta på kontor så jag började jobba som korvgubbe. Sen efter ett par år skaffade jag eget och öppnade i Länna. Stod utanför Jysk i flera år med en liten korvvagn med parasoller.

Sen kom jag till Gamla stan och stod på Kornhamns torg i många, många år där jag sålde mina egna korvar. Jag hade bland annat min egen harakirikorv, världens starkaste korv, som jag lät tillverka. I Gamla stan jobbade jag med att livestreama allt som hände direkt från korvvagnen och det gick ut oredigerat till både Facebook och Youtube.

Det blev superunderhållande och det var hur många som helst som kollade på det där. En kille skickade ett mejl till mig, jag fick en knut i strupen när jag läste mejlet, han skrev ungefär så här. ”Hejsan jag heter Peter och har lungcancer i fjärde stadiet. Jag vet att jag inte har lång tid kvar och jag ligger här på sjukhuset. På dagarna har jag familj och vänner här, men när de åker härifrån har jag bara min smärta och min ensamhet kvar. Tack vare din livestreaming kan jag uthärda nätterna med både ensamhet och smärta. Så snälla sluta aldrig.” Jag försökte få tag på honom och hälsa på, men det var för sent. Men jag tänker på att jag ändå gav honom sällskap de sista veckorna.

Under tiden i Gamla stan var också många tjejer, unga tjejer som alltid sprang till min vagn och stod och hängde där när de väntade på ubern eller någon som skulle hämta upp dem. De visste att jag fanns där. Där kände de sig trygga.

Ja, nu är jag är på Diagonalvägen. Det tog ett tag att försöka få tag på den som äger marken här men de blev så glada över att äntligen få någon användning av den här parkeringsplatsen som bara är en död yta, så de sade bara ”Ja, kör!” och så hamnade jag här. Jag får bara hyra ett år i taget så just nu lever jag så, ett år i taget.

Det kommer alla typer av människor hit från Stockholms och hela Storstockholm och handlar mat och grejer. Det är ju liksom Kungens kurva. På nätterna kommer ytterligare några bilar och det är ju romerna som sover här i sina bilar. Det är deras bostäder. De är skötsamma men de borde få hjälp att hålla rent. Vet man att de bor här så ta hit en soptunna så de kan slänga sitt skräp och ställ hit en bajamaja. Här bakom uppe i skogen är det ett helt samhälle. Det är tält, tälthus, men de får ju ingen hjälp. Och när kommunen ändå vet att de bor där och inte kan erbjuda några bättre bostäder borde de hjälpa dem att hålla rent. Prata med dem! Det är mellan ett och tvåhundra personer som bor här i skogen bakom. Fattar inte varför man inte hjälper dem mer.

Sen är det väldigt mycket folk som brukar hålla till vid stora parkeringen utanför Elgiganten. Det är skötsamma människor som har ett gemensamt intresse som är bilar. Väldigt sund och fin ungdom men så fort någon gasar lite grann eller “burnar” så jagas de bort. Sorgligt tycker jag att man inte ger dem förutsättningar att utöva sin hobby.

Men nu efter över ett år utan inkomster i och med corona hoppas jag att folk äntligen kommer ut och hittar det här stället. Alla är jätteglada att vi här och ger lite liv åt den här parkeringen, men bara det att vi måste få hit mer folk. Jag har satsat väldigt mycket och fixat tält, partytält och “fakegräsmatta” för att göra det lite mysigt. Bord och belysning och jag har fixat och så klart: skysst mat!