Politiska rättigheter

Under upplysningstiden väcktes tanken om kvinnors politiska rättigheter för första gången. Matematikern och filosofen Markis de Condorcet föreslog kvinnlig rösträtt vid franska revolutionen.

I England skrev Mary Wollstonecraft den feministiska kioskvältaren Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) där hon bland annat argumenterar för att kvinnor inte är underlägsna männen utan att de bara verkar så eftersom de saknar formell utbildning.

Liknande idéer formulerades i Sverige under samma tid, bland annat av Hedvig Charlotta Nordenflycht som skrev att kvinnan främst ska ses som en människa, sedan kvinna.

När rösträttskampen tog fart på allvar hundra år senare var politiska rättigheter likställt med manligt kön och beroende av ekonomisk ställning. Ju mindre kapital desto färre politiska rättigheter.

Drivande i den svenska utvecklingen var Sveriges Allmänna Rösträttsförbund (SARF) som bildades 1890, och Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), grundad 1903.

Rösträttsfrågan var komplicerad även bland kvinnor eftersom bara socialdemokrater och liberaler uttalade sig för kvinnlig rösträtt. De kvinnor som inte ställde sig bakom dessa partier ville inte gå emot sin egen övertygelse.

LKPR utbildade kvinnor och ville få dem intresserade av partipolitik för att på så sätt påverka det manliga partiväsendet. Strategin var att uppmärksamma bra initiativ i frågan istället för att ordna protestmöten. Först i slutet av kampen hårdnade tonen.

1921 fick kvinnor rösta i riksdagsvalet.

När den liberala-socialdemokratiska regeringen tillträdde 1917 lade de fram ett förslag om allmän och lika rösträtt. Det gick direkt igenom i andra kammaren. Men den konservativa första kammaren accepterade förslaget först efter ryska revolutionen 1918 av rädsla för att en revolution annars skulle bryta ut i Sverige.

1921 fick kvinnor rösta i riksdagsvalet. Nu öppnades dörren för kvinnor till statliga ämbeten, och genom att kvinnor blev en del av riksdag, landsting, kommuner och politiska partier, blev det politiska klimatet mer jämlikt.