Den romanska sockenkyrkan
Markims kyrka
De allra äldsta stenkyrkorna i länet utmärks i princip av samma uppbyggnad. Dessa är i allmänhet uppförda under 1100-talets andra och 1200-talets första hälft. Det mest karaktäristiska draget är uppdelningen i tre sammansatta volymer som bilder en gradvis förhöjning av byggnaden i form av en låg absid med ett inre hjälmvalv, kor samt ett lite högre långhus. Tydliga och fortfarande välbevarade exempel på denna uppbyggnad påträffas i de näraliggande Markim och Orkesta kyrkor. Vanligen får de romanska kyrkorna också torn i väster, ibland smalare, ibland lika breda som långhuset. Tornen utrustas ofta med ett valv i bottenvåningen och kan också ha inrymt altare. I vissa fall kan tornen haft försvarsfunktion. Ruinen av Överhölös kyrkotorn saknar ljudgluggar vilket indikerar att det inte funnits klockor här utan att tornet haft annan funktion, möjligen som försvar vid väpnade konflikter. Solna, Munsö och Bromma kyrkor uppförs under 1100-talet som rundkyrkor med kastaler som långhus och antyder att perioden var allt annat än politiskt stabil.
Endast undantagsvis placeras tornet som hos Skånela kyrka och Husby-Ärlinghundra kyrka i öster. Vissa kyrkor har till och med haft två torn, ett i öster och ett i väster och bildat så kallade klövsadelkyrkor, till exempel Ytterenhörna kyrka vars östtorn revs under 1700-talet, och troligen även Överjärna kyrka. Detta var annars mer vanligt förekommande på Öland. I Sörmlands romanska kyrkor saknas ofta absiden och koret har istället en rak avslutning som i Botkyrka kyrka från 1176.
De allra äldsta stenkyrkorna i länet hittas i Sigtuna, Sveriges allra första städer och ett tidigt biskopssäte. Mynt präglade i Sigtuna av Olof Skötkonung under 990-talet bär det kristna korset och staden utgör ett starkt kristet centra i början av 1000-talet. De första stenkyrkorna i Sigtuna, S:t Per (ruin sedan 1600-talet), S:t Lars och S:t Olof (ruiner sedan 1500-talet), uppförs redan i början 1100-talet och vittnar genom sin storlek och utformning om stadens och kyrkornas dignitet. Det är troligt att de tre stenkyrkorna föregicks av kyrkor i trä. År 1134 flyttas dock biskopsstolen till Uppsala och staden kan tänkas ha förlorat i religiös betydelse. Till skillnad från majoriteten kyrkor hade både S:t Per och S:t Olof korsarmar, torn över korsmitten och flerskeppiga kor med absider. S:t Per utmärker sig genom sitt tvåskeppiga långhus, transeptarmar med öppningar mot korsmitten, absider i öst och ett långsträckt absidkor. Spår av ännu en äldre stenkyrka har påträffats på platsen för S:t Olof. Ytterligare kyrkor och kapell har grävts ut i staden.
Gemensamt för de äldsta sockenkyrkorna och Sigtunas stadskyrkor är de för 1100-talet, typiska rundbågiga öppningarna som inom den konstvetenskapliga forskningen definieras som romanska. Den runda bågformen återkommer i dörröppningar, fönster och valvbågar som i triumfbågen mellan långhus och kor. Fönster och dörrar har i allmänhet förstorats under senare tiders ändringar och renoveringar som i Täby kyrka men i exempelvis Odensala kyrka finns ett bevarat romanskt fönster, synligt från vapenhusets vind och i såväl Markim som Husby-Sjuhundra kyrka hittar vi höga, smala rundbågiga dörröppningar möte söder som sannolikt är ursprungliga.
Inte sällan har mindre rundbågiga fönster som överensstämmer med det romanska formförrådet tagits upp i murarna vid senare tillfällen som till exempel i Skånelas kyrkas absid. Skånela kyrka ger ett ålderdomligt uttryck, inte minst genom tornets små, rundbågiga öppningar. Dessa är dock ommurade efter en omfattande brand 1806. Före branden har kyrktornets fönster för den romanska kyrkoarkitekturen karaktäristiska öppningar uppdelade av kolonnetter med baser och tärningskapitäl i sandsten.
De romanska sockenkyrkorna delar särdrag som absid, rundbåge, kolonnetter med tärningskapitäl och tunnvalv med kontinentens mer monumentala katedraler. Särskilt S:t Per, den kyrkan man anser ha varit Sigtunas biskopskyrka, bär likheter med de karolingiska katedralerna genom sitt utbyggda västparti som rymmer ett kapell i bottenvåningen, flankerat trappor upp till en empor. Närmast i uttryck de kontinentala katedralernas karaktär är Lunds domkyrka som under medeltiden dock är danskt. Dagens utformning är resultat av de omfattande restaureringar som domkyrkan genomgick under 1800-talets andra hälft.
Idag har flertalet sockenkyrkor välvda långhus och kor men från början har de romanska kyrkorna antingen helt öppna takstolar som eller platta undertak. Härvidlag påminner de om de tidigkristna salkyrkorna i Rom, exempelvis St:a Sabina, om än i en betydligt mindre skala. En rekonstruerad öppen takstol står att finna i Forserums kyrka i Nässjö-trakten. Träbyggnadstekniken fortlevde och utvecklades trots utbredningen av nya kyrkor i sten från 1100-talet. Ovan valven, på vinden i Estuna och Söderby-Karls kyrkor syns fortfarande spåren efter träbyggnadstekniskt avancerade trepassformade eller klöverbladsformade valv av trä från någon av 1200-talets allra sista decennier. På långhusvinden i Ösmo kyrka syns konturen efter ett klöverbladsformade trävalv. Även Grödinge kyrka har haft ett treklöverformat trävalv. Sannolikt har trävalven likt de senare tegelvalven varit bemålade. I rekonstruerad form går det att se ett trepassvals på Historiska museet i Stockholm. Här finner vi rester av Ärentuna kyrkas äldre dekorerade trätak som ersattes på 1430-talet med tegelvalv.
Gotiska tillbyggnader och tillägg
Byggandet av Mariakyrkan i Sigtuna i 1200-talets början markerar en nyorientering inom kyrkobyggandet i länet. Det är framför allt tre egenskaper som skiljer denna nya byggnadsperiod från tidigare. För det första ersätts den runda bågen i dörrar, fönster och valvbågar av en spetsig båge vilket i konstvetenskapliga och arkitekturhistoriska sammanhang betraktas som ett gotiskt stildrag. För det andra introduceras en ny planform – salkyrkan, delvis av liturgiska skäl, delvis under inflytande av de nya klosterordnarna som betonade predikan och själavård och som därför byggde sal- och hallkyrkor och kyrkor med öppnare kyrkorum som tillåter ut- och överblickar. För det tredje är byggnaden uppförd i tegel som introduceras som material under 1200-talet genom handelskontakter med Baltikum, Danmark och Nordtyskland. Mariakyrkan grundad 1237, står färdig runt 1255 och är en av dominikanerordens första kyrkor norr om Lunds biskopssäte som då var danskt. I Uppsala påbörjas på 1270-talet bygget av den nya katedralen, som när den är färdigställd 1435 kommer bli Nordens största kyrkobyggnad. Också den är i tegel och har höga spetsbågiga öppningar och ett strävsystem likt de gotiska katedralerna på kontinenten. Dessa byggnader är exceptionella i sin skala, detaljrikedom och materialval. Tegel är ett arbetskrävande och därför dyrt material som påträffas endast i begränsad utsträckning i sockenkyrkorna – på gavelrösten och kring fönsteröppningar och portaler.
Det är framför allt södra Uppland som upplever en fortsatt intensiv byggverksamhet av nya kyrkor men antalet minskar även här från mitten av 1300-talet. Få medeltida kyrkor på Södertörn är byggda efter 1200-talets mitt. Österhaninge kyrka, uppförd under 1320-talet utgör ett undantag. Desto fler kyrkor byggs om och till eller förändras genom större och spetsbågiga fönster och portaler som öppnar upp kyrkorummet och släpper in mer ljus. Sannolikt är det den reformerade liturgin som manar till förändring. År 1215 kallar påven Innocentius III till kyrkomöte och vid detta det fjärde Laterankonciliet betonas vikten av nattvard och bikt. Församlingen ska från långhuset nu medverka genom knäböjande i och betrakta mässundret då brödet och vinet förvandlas till Kristus kropp och blod. Ombyggnaderna av de romanska kyrkorna, bland andra Salem, Ösmo och Sorunda från 1200-talets slut och framåt med nya kor, breddade långhus, syftar alla till att förbättra förbindelsen mellan kor och långhus. Såväl salkyrkan som större fönsteröppningar i koret svarar också mot förändrade gudstjänstmönster.
I vissa fall breddas även långhuset för att göra plats åt fler gudstjänstbesökare som en växande befolkning bidrar med, som exempelvis i Grödinge kyrka, i andra fall förlängs långhuset åt öster, som hos Botkyrka kyrka, för ge rum åt helgonkulten kring S:t Botvid under 1300-talet, eller åt väster.
De nya gotiska salkyrkorna får en ny takresning andas en rymd och höjdsträvan som minner om både Mariakyrkan, den blivande Uppsala domkyrkan och kontinentens gotiska katedraler. Både Rimbo och Roslags-Bro kyrka får i jämförelse med de romanska kyrkorna, en lite spetsigare takvinkel som kan sägas vara ett gotiskt drag, medan murarna i Frötuna höjs så att kyrkorummet får en annan rymd än tidigare. Den spetsiga formen återkommer i de smala fönstergluggarna i Roslags-Bro kyrkas sydfasad och i flertalet av de fönster och portaler som vidgas för att släppa in mer ljus i långhus och kor. I Estuna och Söderby-Karl kläs dessa större öppningar dessutom med tegel, något som inte var lika förekommande söder om Stockholm, och Mälaren.
1200- och 1300 utmärks också av att långhus och kor kompletteras med sakristior och på 1400-talet tillkommer vapenhusen. Ibland är dessa tillbyggnader avläsbara i murverket som till exempel i Estuna kyrka där sakristians murar inte är integrerade med korets. Detta gäller även i Össeby-Garns kyrka där vapenhusets mur inte är i förband med långhusets. I Estuna hittar vi också ett vapenhus med gavelröste i tegel med munkförband med blinderingar i form av liggande trappstegsfriser och sköldformer.
Sakristior och vapenhus i sten kunde också tillfogas kvarvarande träkyrkor och således bli av äldre datum när träkyrkan revs till förmån för en stenkyrka. Så är fallet för några av de nya salkyrkor som uppförs under 1300- och 1400-talen, exempelvis Kårsta (1400-talets slut) och Frösunda kyrka som båda har äldre sakristior än långhus. I hela Uppland ersätts så många som ett fyrtiotal träkyrkor med sten.
Den för kyrkorummet allra största förändringen under senmedeltiden, utgörs av de nya stjärnvalv av tegel som slås över långhus och kor som tidigare haft öppen takstol, platta undertak eller valv av trä. Enklare tunn- eller kryssvalv i sten förekommer sedan tidigare, inte minst i domkyrkor och klosterkyrkor men även i sockenkyrkornas mindre utrymmen som kor och sakristior. Under 1400-talet andra hälft eskalerade valvbyggandet. Under en förhållandevis kort tidsrymd om cirka hundra år får nästan alla kyrkor valv, slagna i tegel och med tydliga ribbor som delade in dem i intrikata stjärnmönster.
Genom de nya rikt utformade och bemålade tegelvalven får kyrkorummet en helt ny karaktär. Förutom den förhöjning som ornamentik, bildberättelser och valvribbornas mönster ger, får kyrkorummet en annan rytm än tidigare då valvens i princip kvadratiska grundform delar in långhuset i travéer. Varje stjärnvalv har ett i princip unikt mönster men samtliga utgör variationer på ett tema.
