Den tidigt kristna perioden
Traditionellt brukar medeltiden i Sverige sägas börja 1060, då samhället genomgick flera stora förändringar från den förhistoriska perioden. En stor förändring var att dåtidens Sverige vid den tidpunkten blev kristet. Egentligen var denna förändring en längre process och mycket av det vi ser som typiskt i det tidigt kristna i Sverige har sin början under vikingatiden.
Vid flera medeltida kyrkor i Stockholms län kan vi se rester av samhällets förändring. Lämningar av tidiga kyrkor, runstenar och nya gravritualer är tidiga spår efter hur Sverige under slutet av vikingatiden gick från asatro till kristendom.
Vikingatiden slutar och medeltiden startar traditionellt i Sverige 1060 och samtidigt blev samhället i dåtidens Sverige kristet. Det här är framför allt en förenkling och ett arv från en äldre historieskrivning då det var viktigt med tydliga gränser mellan olika tidsepoker. Egentligen var det ett längre tidsförlopp och mycket av det som vi ser som typiskt i det tidigt kristna i Sverige har sin början under vikingatiden. Kristnandet i Sverige var en process, inte ett beslut från en dag till en annan.
I ett europeiskt perspektiv inleds medeltiden redan på 400-talet e. Kr, när det romerska riket faller och lämnar efter sig ett skriftspråk och en kristen tro viktiga kulturella element som har varit betydande för definitionen av den epok som vi idag kallar medeltiden. Kontakten mellan Skandinavien och södra Europa under den romerska perioden är tydlig och naturligtvis blev människorna i norr influerade av det stora och mäktiga riket i söder. Under första årtusendet efter Kristus växer den romersk-katolska kyrkan fram i västra Europa och den kulturella och politiska utvecklingen påverkade även Skandinavien. Sverige kristnades först på 1000-talet, men exakt när skiljer sig mellan olika delar av det som idag är Sverige. Västergötland och Skåne kristnades först, omkring år 1000, medan Svealand senare under 1000-talet.
De tidigaste skriftliga bevisen för direkt kristen mission i det som idag är Stockholms län är Rimberts återgivelse om Ansgars mission på Birka i mitten av 800-talet. Från Rimberts berättelse vet vi att Ansgar samlade en mindre grupp människor som följde den nya tron och att en kyrka anlades i närheten av staden. Men vi vet också att den kristna tron vid Birka inte får ett stort genomslag och inte blir särdeles långlivad. Kort efter att Ansgar lämnar Birka försvinner spåren av en aktiv kyrka i denna del av dagens Sverige och först på 1000-talet kan vi se att nya kyrkor anläggs. De tidigaste kyrkorna gjordes i trä, men inga av dessa finns kvar i Stockholms län, men snart började kyrkor i sten byggas. De första stenkyrkorna som vi känner till i Stockholms län är kyrkoruinerna St. Lars, St. Olof och St. Per i Sigtuna. De tidiga träkyrkorna byggdes av olika stormän för ett privat bruk snarare än för ett kyrkligt samfund och troligtvis användes även profana byggnader länge för kristen kult. En mer formell kyrklig organisation fanns inte förrän 1164 när Uppsala stift grundades.
Vi har även andra spår efter kristnandet under vikingatiden. Ett av de mer synliga är den mängd runstenarna som restes under 1000-talet och fram till 1100-talet. Runstenar är i dag välkända symboler för vikingatiden, men resandet av runstenar är en företeelse som tydligast kan kopplas till slutet av vikingatiden och en stor majoritet av dem har ett tydligt kristet budskap.
Ett annat spår från en ökad kristen tro under 1000-talet kommer från gravfälten. Under järnåldern begravs de flesta på släktens gravfält, kremerade och gravlagd i en hög. Den döde begravdes ofta tillsammans med utvalda föremål, ett pärlhalsband, en kam eller ett lerkärl är vanliga gravgåvor. Samhällets toppskikt begravdes i rikligt bekostade gravhögar, med en stor mängd gravgåvor. Men tidigt under 1000-talet kan vi se en ny typ av gravar, människorna börjar nu begravas i enkla gravar, utan gravgåvor och kroppen kremerades inte och kroppen placerades i en östlig-västlig ritning. Detta är en kristen sed där den begravde på den sista dagen skulle resa sig ur graven och gå mot Jerusalem. Till en börja med hittar vi de kristna begravningarna på samma gravplatser som de tidigare gravläggningarna, men efter några decennier läggs de kristna gravarna tydligt specifikt kristna gravgårdar. Utöver gravarna och runstenarna kan vi under 1000-talet se en allt större mängd kristna artefakter. En hel del är tydligt handelsvaror eller krigsbyten och saknade sin religiösa betydelse för människorna i norr. Exempelvis biskopskräklan som hittades vid utgrävningarna av det stora boplats- och verkstadsområdet på Helgö på 1970-talet. Under slutet av vikingatiden kan vi se föremål som är tydligt kristna och som haft en religiös betydelse även för människorna i Mälardalen.
Sigtuna var Sveriges första stad och här fanns tidigt början på en kyrklig organisation. Olof Skötkonung var en av Sveriges första kungar. Han var den första svenska kungen som lät sig döpas och han använde den kristna tron för att stärka sin makt över det medeltida Sverige (regerade 990–1022). Han börjar prägla Sveriges första mynt, med influenser från mynt präglade i England. Olofs mynt bär en bild av hans huvud och texten OLOF REX AN SITVN (Olof kung i Sigtuna) och med tydliga kristna symboler.
