Ett ceremoniellt rum
Kyrkan eller snarare dess inre, kyrkorummet, är inte vilket rum som helst utan ett utformat för att utföra underverk – för att sätta de troende i kontakt med Gud. Centrum i kyrkorummet är koret där högaltaret är placerat och där prästen förrättar stora delar av gudstjänsten inför församlingen i långhuset. Korets skala och förhållande till långhuset – om det är dolt bakom ett korskrank som under 1100-talet eller om det ör öppen för insyn som från 1200-talets andra hälft, är beroende av liturgi och betydelsen av nattvarden. Kyrkorummets organisation, inventarier och målningar syftar alla till att understödja innebörden av predikan och mässans mysterium. Kyrkans orientering, planform, proportioner, målningar, skulptur, föremål och färgsättningar, allt har en symbolisk betydelse som hämtar näring ur Gamla och Nya Testamentet.
Kyrkobyggnaden är som typ av byggnad lätt igenkännbar. Detta gäller i princip alla kyrkor, inte enbart de medeltida som dock urskiljer sig – inte bara genom sin ålder utan också genom sina specifika former och uttryck. Kyrkan har i första hand symboliska och rituella funktioner som hämtar näring, motivvärld och betydelse ur Gamla och Nya Testamentet. Orientering, planform, proportioner, målningar, skulptur, föremål och färgsättning får mening mot bakgrund av framför allt Jesu liv, död och uppståndelse men också berättelser om Salomons tempel i Gamla Testamentet. Väderstrecken är betydelsefulla såtillvida att kyrkorna under medeltiden orienteras i öst-västlig riktning med koret åt öster som förknippas med uppståndelsen. Detta förhållande gäller också gravsättningen med den dödes huvud i väster för att denne skulle kunna möta Kristus ansikte mot ansiktet på domedagen.
Kyrkorummet är ett ceremoniellt rum, ett rum som är organiserat med utgångspunkt i den religiösa ritualen och som speglar en annan verklighet än den jordiska. Att inträda i kyrkan och delta i den religiösa ritualen innebär också att befinna sig i en annan sfär och i Guds närhet. Den är en plats att möta, skåda och prisa Gud.
Kyrkan är inte bara en symbol för kristendomen utan förkroppsligar också den kristna tron och den hierarki som man uppfattade rådde mellan himmel och jord, Gud och människa. Senare tiders korsformade kyrkor är ingen slump genom sin likhet med krucifixet, det latinska korset, men medeltidens kyrkor är fortfarande kubiska och kompakta. Det är interiören och särskilt koret som är byggnadens och kyrkorummets brännpunkt.
All inredning i kyrkan har betydelse och är slumpmässigt varken vald eller placerad. Skulptur och kalkmålningar visualiserar och förstärker bibelorden och bidrar till gudstjänsten. Rökelse och vaxljus bidrar till atmosfären genom lukt och ljusväxlingar. Förändringar i liturgi och bibeltolkningar medför också förändringar i kyrkorummets utformning.
Koret urskiljs under äldre medeltid från långhuset genom sin mindre skala och att det var upphöjt några trappsteg för att förstärka dess avskildhet och betydelse. Här placeras högaltaret som under medeltiden kunde innehålla reliker. Altaret skulle under medeltiden alltid vara murat. Till koret har under gudstjänsten enbart prästen och dennes medhjälpare tillträde. Koret utgör ritualens centrum med prästen som medlare mellan Gud och menigheten i långhuset.
Det tydligaste tecknet på kyrkorummets symboliska och rituella funktion är det triumfkrucifix man under gudstjänsten möts av i fonden av långhuset. Triumfkrucifixen med Kristus-figuren är placerade på gränsen mellan långhus och kor, i triumbågen, den båge som markerar övergången mellan de båda rummen. Begreppet triumfkrucifix betecknar Kristus seger över döden och får vidare betydelse genom sin referens till de triumfbågar som de romerska härskarna lät uppföra efter sina segrar. I såväl Odensala som Ösmo kyrkor vittnar dock triumfkrucifixens Kristus-figurer om korsfästelsens plågor och om lidande – törnekronan, såret i sidan, de hopspikade fötterna är påminnelser om Kristus smärta och offer, och är fjärran en triumferande, segrande Kristus. Äldre romanska krucifix framställer dock Kristus i kungakrona och med rak hållning men under 1300-talet förändras tolkningen och Kristus pinade kropp ingår i en religiös väckelse som betonar stark känslosamhet och innerlighet.
Placeringen av triumfkrucifixet är symbolisk och markerar tillsammans med korskranket övergången från ”det heliga” till ”det allra heligaste” som Bibeln beskriver långhus och kor i Första Konungaboken. Under äldre medeltid, före 1200-talets mitt, har det troligen funnits korskrank som förhindrat insyn och överblick över koret och prästens förehavanden vilket torde omgivit de religiösa ritualerna med mystik och bidragit till korets position. Några rester av medeltida korskrank finns inte i Stockholmsområdet men det finns litterära och konstnärliga belägg på befintligheten av korskrank i de romanska kyrkorna och i Bälinge kyrka i norra Uppland har man funnit arkeologiska fynd som tyder på ett korskrank som antas ha satts på plats under 1330-talet.
Skranket utgör ett visuellt hinder att ta del av konsekrationen av nattvardsbrödet och när nya liturgiska riktlinjer utvecklas efter beslut vid fjärde Laterankonciliet 1215, som betonar mässundret och nattvarden, blir det viktigt att församlingen kan se när prästen lyfter det invigda nattvardsbrödet under klangen av primklockan. Predikan och evangelietexter läses från det lekmannaaltare som står framför skrank och triumfbåge med en närmare relation till församlingen.
Församlingen samlas i långhuset, män till vänster och kvinnor till höger om högaltaret sett från koret. Kvinnorna täcker sitt hår, männen ska ha bart huvud. Vapen ska man lämna ifrån sig vilket görs i de från 1300-talet vanliga vapenhusen. Denna uppdelning i en kvinno- respektive manssida, på kyrkans norra respektive södra sida, korresponderar med placeringen av Mariaaltaret som finns till höger och sidoaltaret ägnat kyrkans skyddshelgon, till vänster om högaltaret. Sidoaltaren såväl som altare med helgonbilder i långhus, vapenhus och tornrum används för privat andakt, själamässor och votivmässor enskilt eller i mindre grupper. Varje altare är vigt åt ett specifikt helgon. Mariabilder är ett stående inslag i de medeltida kyrkorna och kulten kring Maria som Gudsmoder är omfattande.
Längs ned i kyrkans västra del står dopfunten. Även kring denna äger en för den kristna kyrkan, central ritual rum. Placeringen nära entrén är betydelsefull och signalerar att dopet är porten till kristenheten. Genom dopet blir individen del av den kristna kyrkan. Dopfunten är under medeltiden av sten och själva skålen, cuppan, förses ibland med bibliska motiv eller ren ornamentik i relief. I Järfälla kyrka hittas en för länet ovanligt detaljrik funt i sandsten från 1100-talet. Cuppan är rikt dekorerad med fabeldjur och flätverk i relief. På funtens fot hittas fyra skulpterade huvuden (Sollentuna härad, sid. 558f). Även Spånga kyrka har en rikt utformad dopfunt från 1100-talet med fabeldjur och remflätning, stiliserade växter och djur och likt funten i Järfälla kyrka har den skulpterade huvuden i fotstycket. Likheterna dessa emellan och ytterligare andra dopfuntar i Sörmland och Uppland har bidragit till att man inom forskningen betraktar dessa som gjorda av samma verkstad.
Ytterligare ett inventarium intar en betydelsefull roll i den medeltida och särskilt den yngre medeltida kyrkan från 1300-talet och framåt, och det är altarskåpen. I klostren och i domkyrkorna kan dessa bli omfattande pjäser men påträffas i sockenkyrkorna som lite mer blygsamma objekt. I de romanska sockenkyrkorna hittas under 1100- och början av 1200-talet, helgonbilderna på altare och sidoaltare för att under 1200-talet senare hälft sammanföras i grupper och placeras mot skärmar som var målade eller skulpterade eller i skåp. 1400-talet blir altarskåpens storhetstid då skulpturgrupper sättas samman i monumentala skåp i tre eller fler delar som kan öppnas och stängas beroende av tid på kyrkoåret och högtid. Skåpen är rikt utsirade som det i Roslags-Bro kyrka och efterliknar i mångt och mycket en gotisk katedral med spetsbågar, masverk, tre- och fyrpass, fialer och vimperger. Altarskåpet i Roslags-Bro kyrka från 1400-talets början, visar Marias kröning i mitten, flankerad av S:t Erik och S:t Olof och de tolv apostlarna. Skåpet är påkostat, rikt bemålat och förgyllt och bär likheter med samtida tyska altarskåp vilket visar de nära kontakter so svenska hantverkare hade med kontinenten.
