Kyrkans omgivning och miljö
Kyrkobyggnaden är ingen isolerad företeelse i landskapet utan existerar i förhållande till en mer eller mindre näraliggande bebyggelse i form av prästgårdar, byar, ensamgårdar och gods. I direkt anslutning påträffas kyrkogården. Genom ett förändrat begravningsskick i förhållande till vikingatiden är de kristna gravarna tydligt urskiljbara. Dock, byn eller kyrkbyn med sockenstuga, kyrkskola och fattigstuga såsom vi förstår den idag i form av en sammanhållen grupp timrade, i senare tider panelade och rödfärgade, byggnader hör 1600-, 1700- och 1800-talen till. Mer exakt var den medeltida bebyggelsen varit belägen och hur gårdarna respektive byarna var organiserade har inte ännu varit föremål för omfattande forskning varför mer detaljerade upplysningar inte kan ges. Däremot finns enstaka timmerhus från medeltiden bevarade, dock inte i Stockholmsområdet.
Begravningsplatsen
Likt kyrkan är kyrkogården en helig plats och kyrkogården invigdes också den genom en ceremoni. Det kristna begravningsskicket markerar en tydlig förändring i förhållande till det förkristna genom att den döde inte längre brändes utan begravdes i öst-västlig riktning utan föremål på kyrkogården. I de allra äldsta kyrkogårdarna i Sigtuna kunde flera personer begravas i samma grav. Kroppen kan ha varit svept eller haft en enkel kista. Begravningsskicket regleras i den kanoniska rätten och ett antal påbud bestämmer vilka som ska begravas var på kyrkogården eller till och med utanför, i ovigd jord. Dessa senare är självmördare, avrättade, barn utom äktenskapet medan odöpta, bannlysta, fredlösa, brottslingar med flera kunde begravas på kyrkans norra sida. Enligt medeltida uppfattningen skulle kyrkan rämna mot norr i samband med domedagen. Speciellt viktiga personer, biskopar och präster kan begravas i kyrkan, en sedvänja som har antika anor, och så småningom och mot betalning även adel. Genom att donera pengar eller gods, gårdar eller mark till kyrkan kan stormän och frälse köpa sig en gravplats inne i kyrkan. Närheten till det heligaste – koret, i döden och i väntan på domedagen, bestäms i nära relation till den sociala ordningen i livet. Men det råder inga enkla samband. Flerpersongravarna i Sigtuna som i vissa fall innehåller kvinnor med foster eller mycket små barn, som inte nödvändigtvis hunnit döpas, utgör undantagen som visar på att normerna var öppna för viss tolkning. Kyrkogårdarna organiserades systematiskt efter de dödas sociala status och faktorer som kön, ålder och social status bestämde placeringen. Genom att människorna nu begravs utan medföljande tillhörigheter är det svårare att också tolka social position.
Träd på kyrkogården tyck ha varit ovanligt eftersom rötter försvårade grävningen och gravarna markeras med enkla kors.
Kyrkogården var tidigt avskild från omkringliggande mark och landskapslagarna såsom Upplandslagen och Södermannalagen från 1296 respektive 1327, meddelar att kyrkogården skulle hållas hägnad, bland annat för att hindra lösdrivande djur från att komma in och framför allt för att skilja vigd jord från annan. Med vilket material kyrkogården skulle inhägnas av framgår inte utan gärdsgårdar, flätat ris och timmer kunde användas även om stenmurar blir vanliga från 1200-talet. De så kallade bogårdsmurarna är antingen kallmurade eller lagda i bruk. Flera av de befintliga bogårdsmurarna kring kyrkogårdarna i Stockholms län, till exempel vid Skepptuna, Skånela och Markims kyrkor är omlagda eller uppförda under 1700-talet men att de förekommer är mycket sannolikt. I Sånga kyrka hittar vi en stiglucka från medeltiden i den yngre muren.
I Rö kyrkas kalkmålningar hittar vi en bogårdsmur med två stigluckor avbildad. Muren är krenellerad. Innanför muren ser vi en beväpnad man till häst tillsammans med ett antal döda, också de beväpnade. Utanför muren ytterligare personer som också de bär vapen varav ett antal sitter till häst. Målningen kan tänkas avbilda någon form av väpnad konflikt under vilken personen innanför muren tagit sin tillflykt till kyrkogården där kyrkofrid råder. Målningen visar på ytterligare en funktion hos kyrkan och kyrkogården som tillflyktsort i händelse av oro och strid.
Prästbostället
Till kyrkan hör också ett prästboställe. Redan 1200-talets landskapslagar påbjuder en prästgård. Upplandslagen från 1296 lyder: ”Nu är kyrka börjad med grundval och lyktad upptill med huv, då skall kyrka hava bol, som prästen ska bo på”. Bol är ett ålderdomligt uttryck för ett boställe och i detta ingår inte enbart en bostad utan också mark som prästen skulle bruka för sin egen försörjning. Storleken på marken var beroende av kyrkans status och upptagningsområde. Upplandslagen räknar upp de byggnader som skulle finnas på gården: stuga, stekarhus, lada, sädeslada, visthus, sovstuga och fähus. Andra landskapslagar beskriver färre byggnader och det kan tänkas att dåvarande Uppland var en förhållandevis rik bygd och att antalet byggnader inte nödvändigtvis begränsas till de uppräknade. Däremot föreskrev inte Upplandslanden någon klockargård, men väl en klockare som medhjälpare till prästen. I vilken utsträckning alla socknar har klockare under medeltiden låter sig dock vara osagt. Först på 1400-talet reglerades klockarens rätt till bostad.
Det är dock inte alltid textkällor överensstämmer med vad som faktiskt genomförs och några medeltida prästboställen finns inte bevarade. De nu befintliga prästgårdarna är av yngre datum. Det finns emellertid prästboställen som kan beläggas både arkeologiskt och genom skriftliga dokument som prästgårdarna i Vallentuna, Estuna, Söderby-Karl och Botkyrka. Dessa kan ha utgjort befintliga gårdar eller dogs som donerats till kyrkan av rika familjer med mark även på annat håll. De kan också ha nyuppförts på mark som tilldelats kyrkan av en bygemenskap eller biskop.
Till prästens försörjning hör också en el av tiondet, en form av skatt som bönderna gav in natura till kyrkan. Tiondet har sitt ursprung i Gamla Testamentet och regleras i landskapslagarna från 1200-talet. Detta förvaras i tiondeladan som sannolikt är i någon form av träkonstruktion varför några medeltida tiondelador inte finns bevarade. Vid Alseda i Växjö stift påträffas i alla fall en stenbyggnad från 1100-talet som åtminstone använts som tiondelada.
By- och gårdsbebyggelse
Antalet städer är begränsat till Stockholm och Sigtuna där en lite tätare bebyggelse står att finna. Medeltidens bebyggelse uppförs i trä – stolpvirke eller timmer, och finns därför, med ytterst få undantag, inte bevarade till idag. Däremot stolphål, syllstenar, ugnar, härdar, tegelskärvor, avfallsgropar, kolningsgropar, rännor, stensträngar, röjningsrösen och odlingsytor som undersökts arkeologiskt och som indikerar någon form av by- eller gårdsbebyggelse med odlingsmark. I vissa fall har också källare slagna i tegel påträffats. De arkeologiska fynden är dock omfattande men forskningen begränsad. Också jordeböcker från 1400-talet och framåt och ortsnamnsregister kan belägga närvaron av gods, gårdar och byar i landskapet. Exempelvis antyder tuna-namn som Vallentuna, Sollentuna, Sigtuna, Frötuna, Håtuna och Estuna, att detta varit den centrala socknen i ett härad/hundare, alternativt att detta är namnet på prästgården. Eftersom naturmiljön var starkt styrande för levnadsformer och hushållningsmönster kan det tänkas att det finns stora både lokala och regionala skillnader mellan bystorlek och bystruktur i regionen.
Det har i äldre forskning antagits att det råder stor kontinuitet ifråga om bebyggelsens placering och att bytomter som tidsbestämts till 1600- och 1700-tal är desamma har medeltida eller ännu äldre ursprung. Senare tiders forskning och utgrävningar visar dock att detta inte alltid är fallet. Den medeltida bebyggelsen på landsbygden visar sig vara sporadisk och mycket liten i skala. Medeltida byar och gårdsbebyggelse har dock konstaterats i bland annat Valsta i Norrsunda socken, Sigtuna och Odenslunda, i Fresta socken, Upplands Väsby. Här har hittats vad som tros vara en vägsträcka respektive en smedja.
Av utgrävningar framkommer att hallbyggnaden, som främst förknippas med det vikingatida långhuset, använts långt in på medeltiden och parallellt med de hus på stensyll som introduceras på 1200-talet. Timmertekniken får spridning under och 1000-talet och det finns arkeologiska belägg för timrade hus i både Birka och Sigtuna men inga bavarade. Det finns, dock inte i Stockholmsområdet, exempel på bevarade knuttimrade byggnader från 1200-talet, som Granhults kyrka i Växjö-trakten, Älvdalens kyrkhärbre. Kyrkboden i Ingatorp, Eksjö kommun och eldhuset vid Zorns gammelgård i Mora. Annars kan tänkas att stolpverk liksom stavverk varit förekommande byggnadstekniker. Mot bakgrund av vilka avancerade taklag som påträffas i de äldre medeltida kyrkorna har bönder och hantverkare stora hantverks- och materialkunskaper
