Medeltida byggande
När stenkyrkorna uppträder i landskapet på 1100-talet finns här redan såväl kyrkor som byggnader av sten. Den stenbyggnadsteknik som nu introduceras skiljer sig från de metoder som använts i äldre monumentala strukturer som fornborgar, megalitgravar och stensättningar. Dessa uppförs av marksten som kallmuras, det vill säga, sammanfogas utan murbruk. Med stenkyrkorna införs inte bara bearbetad sten utan också murbruk av bränd kalk. Det sistnämnda är en absolut förutsättning för den nya byggnadsskala som sockenkyrkor, kloster och domkyrkor innebär. Den nya byggnadstekniken revolutionerar byggandet i Norden och Mälardalen och innebär att landskapet sakta under en flerhundraårig process får beständiga orienteringspunkter som än idag fyller en funktion. Samtidigt som de nya stenkyrkorna byggs lever den inhemska träbyggnadstraditionen kvar och anpassas efter de utmaningar som sockenkyrkorna erbjuder: ökad spännvidd och större skala genom nya typer av takstolar, formar till tegelvalven och byggnadsställningar. Jämte trä och sten blir under 1200-talet tegel ett allt viktigare byggnadsmaterial. Det är till att börja med exklusivt och dyrt och påträffas främst i gavelrösten, kring portaler och fönster där teglets röda färg inte sällan framhävs genom bemålning och i kontrast till ljus puts. Likt stenbyggnadstekniken introduceras tegelbyggandet av klosterordnarna men de täta handelskontakter som Mälardalen har med Baltikum, Danmark och norra Tyskland via hansan, är också av betydelse.
Stenbyggande
På kontinenten finns i princip en obruten tradition sedan antiken att bygga med bearbetad sten i murbruk och som förvaltas av i första hand romersk-katolska kyrkan men även av det politiska maktskiktet. De första experimenten med sten och murbruk i dåvarande Sverige görs sannolikt av utländsk arbetskraft som anlitas av klosterordnar och missionerande präster på uppdrag eller efter godkännande av lokala stormän som också låter uppföra egna privatkyrkor, först av trä men från 1100-talets början av sten. Till Mälardalen kommer stenbyggnadsstekniken först till Sigtuna som etableras som biskopssäte redan på 1060-talet. Här står de första stenkyrkorna S:t Per, S:t Olof och S:t Lars färdiga i början av 1100-talet.
En majoritet av sockenkyrkorna kring Stockholm är uppförda av gråsten, ibland kluvna, ibland tuktade eller råhuggna, lagda i tjocka fogar. Vissa kyrkor får släthuggna kvaderstenar i hörnkedjor samt profilerade socklar, som i Skåenela och Skepptuna kyrkor vilket ger vid handen att beställare och byggmästare har estetiska ambitioner. Skånela kyrka har ytterligare exempel på att man har konstnärliga krav. I dess ursprungliga delar, långhus, torn, kor och absid påträffas små, kluvna och tillhuggna gråstensblock, att jämföra med de många murar med obearbetad marksten. Blocken är lagda i tjock fock som dessutom är kvaderristad för att efterlikna huggna kvaderstenar – en metod att förhöja murens utseende.
Att de medeltida domkyrkorna i Lund och Uppsala planeras av utländska byggmästare med erfarenhet av stora katedralbyggen är väldokumenterat. Dessa byggmästare ritar kyrkan och kyrkans detaljer som masverk, portaler med flera detaljer och kan sägas vara domkyrkans arkitekter. De planerar, organiserar och arbetsleder byggprocessen vilket också inkluderar införskaffande av material både till själva byggnaden och till de nödvändiga byggställningarna. Vi vet till och med deras namn och att de medför hela byggnadshyttor för ändamålet. I byggnadshyttan, som både är en faktisk verkstad och en hierarkisk arbetsorganisation av hantverkare, ingår de mästare, gesäller och lärlingar med olika hantverkskunnande som behövdes för bygget. Stenhuggare, bildhuggare, timmermän, snickare, murare, glashantverkare, smeder med flera hantverkare och en mängd hantlangare medverkar med olika arbetsinsatser.
Såväl domkyrkor som klosterkyrkor är plantskolor för inhemska hantverkare och konstnärer och sprider både teknikkunskap och stildrag. Dessa har i sin tur hämtat expertis och formkänsla från kontinenten. Under 1130-talet är den italienske stenmästaren Donatus verksam vid Lunds domkyrka, och kyrkan bär likheter med domkyrkorna i Mainz och Speyer. 1287 kommer exempelvis Etienne de Bonneuil från Paris för att leda arbetet vid Uppsala domkyrkas byggnadshytta. Några år senare ytterligare en fransk byggmästare. I Linköpings domkyrka verkar den tysk stenmästaren Gierlach från Köln under 1400-talets början och ska ha lett ombyggnaden av domkyrkans korparti
Men vilka byggde sockenkyrkorna? Hur gick det till? Vem bestämde hur de skulle se ut?
Själva grovarbetet vid uppförandet av sockenkyrkorna förefaller bönderna stå för. I Upplandslagen, stadfäst 1296, kan vi läsa:
Nu vilja kristna män håll Krist bud och bygga ny kyrka; då skola de bönder, som äro i socknen, fara till biskopen och hava sin sockenpräst med sig och bedja biskopen om lov att få bygga en kyrka. Biskopen skall pröva deras sak och giva dem lov därtill. Därifrån skola de fara hem och kalla alla dem, som äga jord inom socknen, till stämma å utsatt dag. De skola lämna dagsverken till bygget efter mantal och göra körslor efter jordatal.
Det är således på böndernas, sockeninvånarnas initiativ och genom deras arbete/dagsverke som kyrkan uppförs. Södermannalagen, stadfäst cirka trettio år senare, vilar tungt mot Upplandslagen, varför vi kan anta att bönderna även i Södermanland var ansvariga för kyrkobyggandet. De har också att införskaffa byggnadsmaterialet som i första hand var marksten, det vill säga sten som brutits ur åkrar och ängar snarare än stenbrott samt att transportera det. Detta betyder att de, i de fall de inte anlitat murmästare och stenhuggare, sannolikt också har viss byggnadsteknisk kunskap, materialkännedom ifråga om sten och så småningom också tegel samt förmåga att i viss utsträckning själva organisera bygget och uppföra kyrkan. Vilken betydelse donatorer och prästerskapet har för utformning och arbetsledning är inte helt klarlagt. Planform, övergripande gestaltning och bildprogram är dock i princip på förhand bestämd av konvention, liturgiska och symboliska skäl men ifråga om utsmyckning som profileringar, blinderingar, perspektivportaler, omfattningar av fönster och portaler och kapitäl torde hantverkarna själva fått avgöra hur de skulle gestaltas. Sockenkyrkorna är i övrigt generellt fattiga på arkitekturbunden skulptur men desto rikare på måleri och under äldre medeltid förekommer ingen byggnadsskulptur norr om Sigtuna. Inte bara på grund av brist på skickliga skulptörer och stenhuggare utan också på grund av avsaknaden av sandsten som lämpar sig bättre än de hårdare stenarter i form av granit och gnejs som finns i Mälardalen. Den stenskulptur som produceras under den äldre medeltiden är starkt knuten till lokala stenbrott och förkommer således främst i Skåne och Västergötland samt på Gotland. Under yngre medeltiden är stenskulpturen främst förbehållen domkyrkorna.
Att finhugga sten är ett kvalificerat arbete så kallad kvaderteknik med regelbundna rektangulärt huggna stenblock, är förbehållen domkyrkorna. I Mälarrdalen byggs kyrkorna främst av granit och gnejs som tuktas eller råhuggs. Det finns dock exempel på att stenhuggare anlitats för precisionsarbeten som hörnkedjor med kvaderhuggna stenar eller profilhuggna socklar i Sockenkyrkorna. I Vallentuna kyrka från sent 1200-tal påträffas ett antal släthuggna hörnstenar till kyrkans torn med inskriptionerna ”Andor tillhögg denna fagra sten” och ”David tillhögg” vilket tyder på att stenhuggare varit verksamma vid kyrkan. Släthuggna hörnkedjor, profilerade socklar, triumfbågar och fönster- och portalomfattningar i sandsten, ibland gråsten, visar att expertisen fanns och det kan tänkas att dessa stenar bearbetas av andra än dem som bryter och råhugger markstenen till murpartierna. Landskapslagarna bekräftar att det bor hantverkare även på landsbygden eftersom dessa också förutsätts bidra till prästers och klockares försörjning. Hur sockenkyrkorna uppfördes i praktiken och hur arbetet organiseras är inte klarlagt men sannolikt påminner byggprocessen om hur domkyrkorna uppförs.
Tegeltekniken
Mariakyrkan i Sigtuna, invigd 1247 och färdigställd 1255, är en av få kyrkor i Stockholms läns uppförd helt av tegel. Det är följdenligt att den byggs som klosterkyrka för dominikanerorden, då det främst var klosterordnarna som för med sig kunskapen om tegelbyggandet när de etablerar sig i Sverige och Mälardalen. Det är sannolikt munkarna själva som bygger kyrkan. Konsten att bränna tegel är avsevärt mycket äldre än Mariakyrkan och kan härledas till åtminstone 3000-talet f.Kr. Teglet, om än av mindre dimensioner och ljusare färg, används frekvent i antikens Rom och utnyttjas som skal i Pantheon, från 125 e. kr. Användningen av tegel i Mälardalen ökade relativt snabbt och kommer att användas i såväl Strängnäs som Uppsala domkyrka när dessa påbörjas på 1250-, respektive 1270-talet.
Mälardalen är rik på lera som lämpar sig för tegeltillverkning och innehåller järnoxid vilket under bränningen ger teglet sin röda färg. Materialet har två egenskaper som skiljer det från och som ger det fördelar i förhållande till sten. Dels är lera formbart vilket ger stora konstnärliga möjligheter, dels har den en stor färgverkan, vilken både under medeltiden och senare tider används i kontrast med ljus färg eller puts i blinderingar och fönster- och portalomfattningar. Genom att gjuta tegel i formar av olika utseende är det möjligt att få en stor variation på profiler till bland annat valvribbor, socklar, lister, fönsterposter och knippepelare, så kallat formtegel, att jämföra med murtegel, som används i valv och bärande murar. I öppningen mellan vapenhus och långhus i Odensala kyrka utnyttjas formteglets variationsmöjligheter för att ge perspektivportalens omfattningar olika profiler.
I flera av de vapenhus som uppförs under 1400-talet används tegel i gavelröstet ovanför entréportalen och i Frötuna kyrka höjs hela byggnaden på 1330-talet med ett antal tegelskift för att ge den en högre resning. När Rimbo kyrka byggs under 1400-talets slut används sten i kombination med tegel i såväl långhusets som vapenhusets gavelrösten på ett högst medvetet sätt för att skapa mesta möjliga uttryck. Sköldar, rundlar, zigzag-mönster, kors formas genom formtegel och murtegel i kombination, genom nedsäkningar och mönstermurning.
Teglets regelbundna form medger också stora kombinationsmöjligheter till variation. Genom att lägga olika antal löparstenar mellan en koppsten och förskjuta koppstenen, tegelstenens kortsida som binder murlivet till kärnmuren eller murens inre, för varje nytt skift bildas olika mönster. De olika kombinationerna utvecklas till olika murförband. Under medeltiden var det så kallade munkförbandet vanligast. Detta utmärks av att två löpare/löpstenar varvas med en koppsten/bindare. För varje nytt skift förskjuts koppstenen så att koppstenarna bildar diagonala ränder över murytan eller vertikala ränder. Murningstekniken har inte förändrats mycket sedan medeltiden utan samma verktyg används än idag.
Teglet bränns ofta i lokala ugnar nära byggarbetsplatsen. Strax norr om Mariakyrkan i Sigtuna har påträffats lämningar som tolkas som tegelugnar men från 1400-talet fraktas också stora mängder tegel från tegelbruk runt Mälaren vattenvägen till Stockholm för den stadsbebyggelse som efter återkommande eldsvådor i den allt tätare staden kräver mer brandsäkert material. Under 1400-talet torde också tillverkningen av tegel ökat markant i samband med mängden stjärnvalv som då uppförs. Under 1500-talet då flera kloster rivs återanvänds vidare dess tegel i bland annat Vasaättens borgar eller transporteras till Stockholm.
Trä och timmer
Oavsett om kyrkorna uppförs i sten eller tegel behövs fortfarande timmermän. Förutom att de behövs för att uppföra byggnadsställningar och formar till tegelvalven i kyrkorna så har de också att bygga takstolar och trävalv. De medeltida bevarade taklag och de trävalv som vi kan se spår av, visar på konstruktioner av stor komplexitet. Det är de medeltida taklagen som utgör både den äldsta och den största andelen bevarade träkonstruktioner vi har i Sverige. Dendrokronologiska dateringar baserade på borrprov och antal årsringar i timret visar att en del taklag är så gamla som från 1100-talet. Dessutom visar spåren efter bearbetningen av timret av taklagen är romanska. En stor grupp taklag från 1100- till 1300-talet är vad som kallas för sprättäljda, som är en särskild bilningsteknik med yxa där huggskären är placerade så att det bildas ett fiskbensmönster. Denna teknik förekommer från södra till norra Sverige samt även i Norge och anses vara resultatet av en lång inhemsk byggnadstradition.
Byggande i liggande eller stående timmer, knuttimring respektive stolpverk/resvirke, förenar byggnadstraditionerna i länder rika på skog som nuvarande Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Det äldsta bevarade timmerhuset i Sverige är från 1220-talet – Granhults kyrka. Arkeologiska spår från andra platser i Europa antyder att tekniken är avsevärt mycket äldre. Det finns spår av timmerhus i både Birka och Sigtuna från 1000-talet och flera stenkyrkor från 1100-talet antas ha föregåtts av träkyrkor. Under perioden 1000- till 1200-talet ersätts långhusen med timrade hus. Inledningsvis används rundknutar eller enkla fasade knutar men tekniken utvecklas snabbt och i kyrkor används hellre än rundknutar så kallade rännknutar som inte har utstickande utknutar. I Norge har påträffats avancerade, täta och stabila knutar från 1200- och 1300-talen och här vidareutvecklas stolpverkstekniken i de så kallade stavkyrkorna. I Sverige finns cirka 100 medeltida timmerbyggnader bevarade, i Norge är antalet 300.
Kyrkan som byggnadsuppgift utgör med stor sannolikhet en utmaning för de inhemska timmermän som får i uppgift att spänna över det nya öppna rum som eftersträvas. De allra äldsta kyrkorna har sällan en spännvidd på mer än 5 till 6 meter, anpassad efter timrets begränsade bärförmåga. Genom att bygga takstolar kan spännvidden ökas till dryga 10 meter. Undersökningar av medeltida taklag visar att det utvecklats i princip två typer av takstolar under medeltiden, anpassade efter dels den romanska kyrkans öppna taklag eller platta undertak, dels den gotiska kyrkans valv som höjer sig över murlivet. De romanska taklagen var från början öppna mot kyrkorummet men under en period före 1400-talets stjärnvalv förefaller en del kyrkor ha välvts med trävalv i klöverbladsform som i Estuna och Söderby-Karls kyrkor.
