Medeltiden som epok
Liksom andra benämningar som ringar in historiska epoker, så kallade periodiseringsbegrepp som exempelvis antiken och renässansen, definieras beteckningen medeltiden i efterhand. Förvisso snart efteråt, i en tid av förnyat intresse under 1400- och 1500-talen för den antika kulturen, för författarna och filosoferna, för konsten och arkitekturen, och som renässansteoretikerna uppfattar varit bortglömda. Medeltiden är tiden emellan, ”media aetas” antiken och dessa italienska humanister som också betraktade denna ”mellanperiod” som primitiv och outvecklad – en uppfattning som lever kvar länge.
Den europeiska medeltiden innefattar en tidsrymd om närmare 1000 år: från 400- till 1400-talet, den svenska, cirka 500 år, från 1000- till 1500-talet. Variationerna över tid och rum är i det närmaste oöverskådliga och medeltiden år 800 då Karl den store kröns till romersk kejsare i Peterskyrkan i Rom är fundamentalt olik medeltiden år 1370 då påven Urban V godkände Birgittinorden efter Birgitta Birgersdotters idéer.
Senare tiders forskning har visat att perioden är allt annat än torftig, snarare rik, nyanserad och komplex. Sockenkyrkorna vi hittar i Mälardalen och det som idag är Stockholms län, uppvisar både enhetlighet och variationsrikedom. Ifråga om byggnadsmaterial, volym och rumslighet urskiljer sig de medeltida sockenkyrkorna som en tydlig grupp samtidigt som förändringarna från romanska till gotiska stildrag och de tillskott byggnaderna får, i form av sakristior, vapenhus och stjärnvalv, bidrar till omväxling och nyanser.
Begreppen romansk och gotisk som ibland förekommer utgör förenklingar och är liksom beteckningen medeltid, etablerade i efterhand. Begreppen är vedertagna inom forskningen och särskilt den konstvetenskapliga och arkitekturhistoriska forskningen. De får här tjäna som pedagogiska kategoriseringar vilka renodlar vissa egenskaper och därmed bortser från andra liksom de stora skillnader som sockenkyrkorna trots allt uppvisar.
Omkring 1820 börjar arkitekter, fornforskare och konsthistoriker i Tyskland att använda sig av begreppet ”romansk” för att peka ut stildrag som pelaren, rundbågen och valvet i byggnader från 800-talet till 1200-talet. Stilen anses ha rötter i den romerska arkitekturen men särdragen utvecklas i en tidigkristen kontext i såväl Rom, Ravenna som Aachen och dess spridning är förknippat med den kristna kyrkans gradvisa etablering och ökande politiska inflytande, inte minst under Karl den stores välde.
Den gotiska arkitekturen i sin tur är resultatet av en persons vision. Under 1140-talet byggs koret till de franska monarkernas begravningskyrka, S:t Denis, om under ledning av abboten Suger (1081-1151). Det nya koret skulle flöda av ljus och ha en rymd av icke tidigare skådat slag. Ljuset får andra än enbart estetiska egenskaper och laddas med religiöst innehåll. Koret höjs, förses med smäckra knippepelare bärandes ribbvalv och höga spetsbågiga fönster med masverk och målat glas. Muren reduceras till ett minimum och de målade glasfönstren regisserar ett spel som lyser upp koret med färgat skimmer. Begreppet gotik, använt sedan 1500-talets början. En av de allra första arkitekturhistorikerna Giorgio Vasari (1511-1574), associerar begreppet med folkslaget goterna och beskriver arkitekturen i nedsättande termer, uppfattningar som länge präglar synen på den gotiska arkitekturen som ociviliserad och utan egenvärde. Liksom övriga företeelser, medeltiden som historisk epok och begreppet romansk, har begreppet gotisk omvärderats i enlighet med ny historisk och arkitekturhistorisk forskning.
